För Elnas del kändes inte allt lika klart, det enda hon ville var att få komma upp till sitt rum och se om Arvid var där, dock möttes hon av sin mormor som tyckte att det var dags för lite lunch men det tyckte inte Elna som endast svarade kort - sen mormor, inte just nu. När hon så åter var uppe på sitt rum kastade hon sig på sängen. Efter ett sådant uppslitande samtal med Per kände hon sig enbart djupt bedrövad.
Hon saknade Arvid så det värkte i hennes kropp, hon låg hopkurad i sin säng kramade sin gamla kudde som hon haft kvar efter sin mamma. Tårarna strilade ned över ansiktet...
- Åh mamma om du ändå varit här hos mig nu, jag hade verkligen behövt din hjälp. Vad ska vi ta oss till? Varför ska det vara så omöjligt för mig och Arvid att få ett liv tillsammans?
Hur gärna än Elna velat ha sin mammas råd nu så fick hon inga svar på sin vädjan, den enda som befann sig på husets vind var hon själv med sin sorg.
Hon kände hur hungern började ge sig till känna men var alldeles för trött och ledsen för att göra något åt den saken, strax därpå sov hon.
När hon flera timmar senare vaknade var hon rejält hungrig, hon beslöt sig för att gå ned till köket för att se om hon kunde få något i sig.
Mormor Evy satt vid det runda köksbordet och löste korsord.
- Godkväll mormor, sitter du här i din ensamhet?
Mormor gav inga tecken till att svara, hon bara stirrade ned i sitt korsord.
Men mormor hur är det fatt, varför svarar du mig inte... är du ledsen? mormor! Nu blev Elna rejält skärrad, hon gick raskt fram och tog sin mormor varsamt med båda sina händer runt hennes mjuka ansikte. Synen som mötte henne gjorde henne riktigt orolig, Evy grät. Elna föll i sin mormors famn hon kramade om henne och bad henne att berätta vad som hade hänt.
Evy viste, hon viste att Elna åter tagit sig ut på astrala resor, alla tecken tydde på det. flera timmar som hon kunde vara instängd på sitt rum, frånvaron hon bar med sig fast hon var närvarande. Hon var så orolig för sitt barnbarn. Hur skulle hon klara gymnasiet? hur skulle hon kunna träffa en trevlig pojke när hon var mer närvarande i en annan värld än våran egen. Men hon sa bara, - Var inte orolig mitt kära barn men saknaden efter Siv blev så påtaglig nu i kväll. Åh Elna jag saknar din mamma så.
Nu satt de där båda två omslingrande i varandras famnar, grät och tröstade varandra så gott de kunde.
Elna kände att mormor inte varit helt uppriktig i sin bekännelse, hon viste att mormor viste men för stunden orkade hon inte göra något åt saken. Efter att hon ätit ett par smörgåsar och sagt godnatt till sin mormor gick hon upp till sitt rum igen.
Klockan på det lilla nattduksbordet stod på 01:11 Elna kunde inte få någon sömnro, alla tankarna for genom hennes huvud... allt hade gått så fort. Det enda hon var helt säker på var att ett liv utan Arvid det ville hon inte ha.

Arvid och sin sida försökte tänka klart på allt Fhil hade berättat för honom. Han och Elna var alltså redan ett par, vad konstigt att hon inte berättat något om det för honom, eller var det kanske som så att hon inte heller mindes något från den tiden.

Det var relativt lugnt i astralvärlden, denna tid på dygnet var de flesta upptagna utav arbete. Ärkeänglarna (som i och för sig inte var i väg allt för ofta) hade kvällsmöte som ingen egentligen viste vad de handlade om men alla hade sina aningar. Det rörde sig i allmänhet om alla de själar som skulle till en ny position, som jorda själar som skulle till den mandala världen. Eller om de skulle åter födas till ett nytt jordeliv, vad de då skulle ha för uppgift så länge. Eller så kunde de vara en osalig som var klar med jorde livet men behövde lite mer hull på benen (som man får när man arbetar som såt) Innan den slutliga färden som leder till den mandalavärlden. När mötet var slut var det alltid Metatron (för sin ledar förmåga) och Mikael (för sin ärlighet) två utav Ärkeänglarna som förde rapport till högsta staben, som beviljade eller avslog Ärkeänglarnas beslut. Så de enda Arvid såg var ryggtavlan på ett antal såtar som stod på rad vid det stora stråket, han kunde ju bara gissa sig till varför dom stod där, men han hade starka aningar.
Om han skulle tänka sig i väg till Elna, jo det skulle han. Sekunden därpå var han hos sin käresta. Han iakttog hennes lilla kropp i det tunna nattlinnet, hon stod och tittade ut genom det öppna fönstret, tänkte hon kanske på honom? Försiktigt smög han sig fram för att inte skrämma henne, han la sina armar runt om henne. Åh Arvid, du är här. Elna for runt och mötte honom med en ivrig kram. Du kom, hur klarade du det, är dom inte som hökar på dig? Orden vällde fram ur henne samtidigt som hon klamrade sig fast vid honom. Arvid tystade henne med en het intensiv kyss, en kyss som var väl efterlängtad. Samtidigt bar han henne i sina armar fram till sängen och la henne försiktigt ned. Därefter satte han sig själv på sängkanten, strök henne varsamt över håret ned mot den tårvåta kinden. Han lutade sig fram och smakade med sina läppar hennes salta tårar och viskade upprepande, Elna min älskade käreste själsfrände.
Elna tog tag runt hans nacke och drog försiktigt ned honom i sängen. Hon smekte sakta hans rygg ivrig av åtrå. Det var Elna som tog ett steg närmare genom att fingra på knapparna i hans skjorta, den ene knappen efter den andre öppnades följsamt upp. Hennes händer skakade så av återhållsamma känslor att Arvid fick hjälpa henne. Därefter tog han ett mjukt tag kring hennes nattlinne och drog det smidigt upp och över hennes huvud. Han beskådade hennes vackra former och smekte henne tills hon formligen bad honom att komma till henne fullt ut.
Efteråt låg dom i varandras armar och kände sig som det lyckligaste paret i hela universum.

Han iakttog dem, tyst som en mus stod han och bekräftade deras kärleksakt, han riktigt njöt av välbehag. Hans onda sinne fick sig en rejäl kick.
Förstesåt Egon stod vid fotgaveln utav sängen... först fnittrade han lite lagom men när han började skratta kraftfullt formligen flög både Elna och Arvid upp.
Nu har ni ställt till det för er fräste han imot dem, och det gick inte att ta miste på att han njöt av att få sätta dit dem.


Forts...följer