I trettiotvå år snart

har vi delat hem

denna tavla och jag

det sägs att

man inte skall fästa

sig vid världsliga ting

jag vet

och du inte är

min

respit tiden är

ovillkorligen slut.

när vi möttes

första gången

var jag likt

hon på tavlan

en som alltid ville

vidare,

drevs att ta ut

ny riktning

gång på gång

och den sunda

rädslan

den

var tappad någonstans

jag tyckte bara

att de som höll

mig krampaktigt

i byxbenet

och bad:

tänk nu till,

vet du vad du gör

var besvärliga

och inget alls att

bry sig om

berg är till för

att bestigas, och

eftertanken,

den blev snabbt

förpassad till en

källarhåla med

ett tig och

håll dig kvar

jag trodde att

jag för det mesta

visste bäst.

och såg inte att

det ibland var fågeln

som faktiskt hade rätt.

idag så har jag

lärt mig lyssna

till fågeln som

håller i min byxa

lyssnar på den goda

rädslan som vill berätta

mig någonting

låter tanken

prova känslan

försöker att förstå....

om jag skall stanna

eller gå....

klappar så försiktigt

fågeln på dess huvud

och viskar vi skall våga

ett steg till...

jag lovar att ta det

så försiktigt för

jag är rädd precis

som du

jag har funderat ett

par månader,

vad som nu skall

hängas på din spik

så hittar jag en tavla

som min dotter

broderat och gett

till mig som gåva.

med allt vackert

från naturen som

hon vet att jag

behöver för att

min själ

inte skall förtvina

och text utav Thoreau

Heaven

 is under

         our feet...

as well as

    over our

       head

nu kan jag ta farväl

och byta tavla på

min spik.

© Eva Langrath 2009