Jag sitter och undrar varför jag utsätter mig för vissa saker. Helt frivilligt. Händelser som har förändrat mitt liv totalt, handlingar jag aldrig kan ta tillbaka, känslor som just nu känns som om dom aldrig ska sluta göra ont. Varför?
Jag vill inte påstå att jag ångrar någonting, det har förändrat mitt liv både till det bättre och det sämre. Men jag önskar att jag hade mer makt. Att jag kunde bestämma vad som ska göras och fatta alla beslut. Jag önskar att det fanns en knapp man kunde trycka på som ordnar upp allt och gör så att saker och ting blir som jag vill.

Det är orättvist att jag ska vara kär, att jag ska vara på vippen till att falla pladask när Du står säkert på torra land och inte bryr dig. Det är orättvist att Du bryr dig om någon annan. Är kär i någon annan. Har glömt bort mig för någon annan. Det är orättvist att jag lät dig ta min kärlek i utbyte mot absolut ingenting. Det är orättvist att jag inte kan vara lycklig på grund av Dig. Det är orättvist att jag inte kan vara lycklig utan Dig. Det är så orättvist att jag inte kan få Dig när Du är allt jag vill ha. Och det är så jävla orättvist att jag föll över kanten och hoppades på att landa mjukt, men nu ligger trasig och lämnad på marken.

Jag trodde inte att det skulle göra såhär ont att bli ratad. Men ändå kan jag inte låta bli. Ändå hoppas jag på att Du ska ringa och bara fråga hur jag mår. Jag kan leva med att Du inte vill ha min kärlek, tiden läker alla sår. Men Du blev en vän jag inte kan vara utan, och det är det som gör ondast.