Vi ligger marinerade i soffan
en brun kaffefilt över våra öppnade bleka
skåror
dunkande skorpor
med gamla små sår
som upplevt detsamma
i föregående kärlek

vi älskar
när jag känner mig
bra
och tycker att du är
så stark i armarna
att jag blir täckt

utsmetade händer
som konstnärer tecknar
benpiporna
tills det hörs
att de gnisslar
får aldrig nog
av samlevnad
dumma skratt
och vilda stötar

för jag avskyr när du andas inne i mig
och du vet inte om det än
men vi kommer att hålla
livet.