Arvid var den förste att svara sin överordnade (fast det egentligen var han som stod över den andre) med ironi i rösten...
- Och vad käre Egon har du tänkt att göra, sända mig till den passiva världen
eller vad? Den makten besitter du dessvärre inte. Egon hånflinade, nej du Arvid så lätt ska ni inte komma undan. Jag har en mycket bättre ide som jag tänkt genomföra.
- Och hur ser din plan ut då? Låt oss höra sa Arvid.
- Jo du Arvid du vet nu att jag är förstesåt och att mina ord till Ärkeänglarna väger tungt. Du ser jag har kommit på min ide alldeles själv och jag känner mig så stolt. Du ser Arvid du skall få din önskan uppfylld nu nästan omgående, Egon skrattade, han tyckte att han var riktigt lustig.
- Vad menar du? Sa Arvid, lite hoppfullt.
- Jo sa Egon, du ska få en födelsedag och det redan inom den snaraste framtiden.
- Ja men förstår du inte? Du Arvid skall få ett helt jordeliv, det var ju din önskan, så du ser lille Arvid innan du kommit ur blöjorna så är du Elna i klimakteriet... Så njut nu av tiden så länge den nu varar, ha ha ha.
Så var de ensamna igen. Arvid gick fram och tillbaks över Elnas sovrums golv. Vi måste komma på någonting Elna och det snabbt, vi har inte mycket tid på oss. Han kommer att sätta sin plan i verket, den positionen besitter han.
Det knackade på sovrumsdörren, i rena förskräckelsen skrek Elna till och strax därpå öppnades den och där mitt i natten i den mörka hallen stod mormor Evy och morfar Fred.
I sitt kvicka sinne hann Elna tänka att mormor kunde lukte sig till oråd men att morfar var med det kunde hon inte förstå. Längre kom hon inte i sin förvirrade förvåning innan Evy tog till orda.
- Elna och även du Arvid, ja jag vet om att du är här du med och jag vet också att ni har ont om tid det är därför morfar här (hon pekade mot Fred) också är med, han har något att säga som jag tycker att ni båda bör känna till.
- Jo, harklade sig morfar, Elna jag vill att du hör noga på vad jag har att berätta för dig, ja du också Arvid, och du jag ser dig.
Händelsen utspelade sig för ungefär femtio år sedan. Din mormor här var med om en olycka, ja en ridolycka. Evy var en imponerande duktig ryttarinna men så på en utav sina dagliga ridturer fick hästkraken fnatt av okänd andledning och satte iväg i full fart, för Evy fanns det inte en chans att hålla sig kvar. Hon for av och slog i bakhuvudet så pass hårt att hon föll i koma. Det var så våra vägar möttes. Jag arbetade som förstesåt och under tiden Evy svävade mellan liv och död fick vi en underbar tid tillsammans, tur i oturen... eller vad man nu säger. Elna kunde inte tro sina öron, vad var det hennes morfar stod och påstod? Han som aldrig visat något intresse för hennes astrala resor, det var alltid mormor som lyssnade och försökte förstå sig på hennes resor. Morfar frågade aldrig om vare sig det ena eller det andra.
- Fortsätt är du snäll morfar, bad Elna.
- Jag och Evy, ja mormor, vi var i samma situation som ni är i nu. Evy svävade mellan liv och död under två veckor, dom veckorna blev jag helt övertygad om vad jag skulle önska mig den dagen det blev dags för mig att avgå som Såt, ni ser här är vi nu min önskan blev uppfylld. Till skillnad från din situation Arvid gick allt rätt till väga. När dagen var inne för min övergång som såt ordnade ärkeänglarna ett möte. Nu kommer det luriga, ni ska veta att jag var själsligt så mycket äldre än Evy, så en helt pånytt födelse var inget att tala om då hade vi fått väntat alldeles för länge på att jag skulle bli jordavuxen att Evy blivit bra många jordår äldre än mig.
Vi ville såklart få ett liv på jorden som varade i ungefär samma längd.
Och tro det eller ej, fortsatte Fred, så har Ärkeänglarna tillsammans med högstestaben en lösning även på den situationen.
- Hör och häpna, jag blev sänd till jorden som jag var och kände mig när jag mådde som allra bäst i ett tidigare liv, allt går att ordna det vill säga det fanns en hake. Staben krävde att jag skulle åta mig en ny arbets position här nere på jorden, jag skulle eller rättare sagt jag medlar rättvisa mellan jordsjälar allt jag gör och framlidesvis kommer att göra må göras av godo. Deras villkor godtog jag utan tvekan, tackade och accepterade och stegade lyckligt fram i mot min och Evys position.
- Jag är en ängel Elna, förstår du nu av min berättelse att Arvid och du också har en chans men ni måste agera omedelbart, ni har bråttom.
Elna var så chockad av Freds bekännelse att hon inte kunde få fram ett ljud över sina läppar, hennes egen morfar... en ängel.
Arvid o sin sida såg inte lika häpen ut, han var van ifrån sin egen värld att allt kunde hända, ingenting var en omöjlighet.
Elna utbrast, vad väntar vi på? låt oss sätta igång med vad som måste göras.
Fred tog till orda, så här skall ni gå till väga.
Ni skall bege er till högstastaben och jag vet att det blir ingen enkel resa, ni måste vara försiktiga. Det är möjligt att ni kommer att råka på en del trubbel men det är eran enda chans. Ni kommer att vara tvungna att ta mörkrets väg för att inte bli ertappade utav någon av ärkeänglarna, de är så sällan de håller till i de kretsarna. Dem ni skall passa er för ännu mer är de lägst stående såtarna de drar sig inte för att ta till alla tänkbara metoder för att sätta dit er och därmed en chans att stiga i sin egen grad.
Ni skall följa det dolda genstråket så pass långt upp tills ni råkar på ett vägsjäl, känner ni till dolda genstråket?
Elna och Arvid svarade i mun på varandra,
- Ja!
- Bra, låt oss fortsätta. Vid vägskälet skall ni ta till höger, ni får absolut inte ta till vänster det stråket leder er raka vägen i fördärvet, kom i håg det.
Högra stråket är benämnt som Överstestråket om jag inte missminner mig, det stråket följer ni så långt det går, ni kommer där i från att se Domens portar.
Ni kommer att bege er på en lång resa som i och för sig inte kommer att ta lång tid, om nu allt går vägen. Men ni kommer att befinna er flera jordeliv ifrån våran egen planet jorden, så du Elna måste vara extra försiktig. Med tanke på att avståndet mellan din kropp och själ kommer att tära på dig så är det bra om ni gör det ni ska så fort som möjligt, det här är eran enda chans så lova mig att ni är riktigt försiktiga.
Elna och Arvid tog farväl av de äldre och behav sig till mörkrets väg. Det såg ut att bli en enkel resa inga såtar eller Ärkeänglar syntes till bara en och annan osalig. Men mörkretsväg var en lång väg så flera gånger blev Elna tvungen att ta Arvids hand för att få lite styrka och trygghet. Elna förstod nu varför det kallades för mörkretsväg, hela vägen bestod av mörker och alla själsligt betingade varelser var mörka ingen vidare trevlig plats tänkte hon och undrade också varför det fanns själar som över huvud taget trivdes i detta mörker. Hon fick god lust att fråga Arvid men med rädsla för att dra uppmärksamheten till dem bestämde hon sig för att fråga om det senare. En bit framför dem kunde Elna nu urskilja det efterlängtade vägskälet som morfar hade sagt att de skulle ta till höger vid. Det var Arvid som först la märke till dem, han greppade om Elnas arm, stanna! Viskade han, vi är inte ensamma. Elna som inte såg någon viskade tillbaka... vad är det, vem eller vilka är det du ser?
- Där sa Arvid och pekade mot stråket som ledde till vänster, vad sjutton är det för något? Synen som mötte dem skrämde dem rejält dom vågade inte fortsätta framåt för att ta av till höger av rädsla för att bli upptäckta av detta otyg, som Elna förstod utav morfars berättelse inte var av godo.
- Arvid vågar vi fortsätta? känner du till något om dessa väsen? Viskade Elna.
- Inte mycket, vi av icke onda själar vistas aldrig kring dessa kretsar, men av det lilla jag har hört så har de ingen syn de kan endast lukta sig fram till dess mål.
- Är vi deras mål nu? Undrade Elna.
- Inte om vi kan undgå dem, kom ta min hand så ska jag se om jag kan ta oss förbi dem utan att vi blir upptäckta och nästa stund var de en bra bit ifrån vägskälet.
- Hur bar du dig åt, hur klarade vi av att komma hit utan att passera dem?
- Vi själar har våra knep som vi kan ha användning för ibland, jag tänkte oss bara hit och se, faran är över. Fråga inte mer nu är du snäll jag lovar att berätta mer om mig själv bara vi klarar oss genom denna resa. Elna lovade.
Efter att dom tagit sig fram en bra bit på dolda genstråket började Elna känna sig kraftlös som om alla hennes jordiska styrka lämnat henne.
- Arvid jag vet inte om jag klarar att ta mig så mycket längre, är det långt kvar?
Arvid slängde en snabb blick på Elna och fick sig en rejäl chock, men kära hjärtat du är ju alldeles blek, är du säker på att du orkar? annars vänder vi om och försöker en annan dag.
Det kanske inte blir någon annan dag för oss Arvid vi måste ta chansen här och nu, är det mycket långt kvar tror du?
Nej Elna ser du de stora portarna där framme, där måste det vara.
Aldrig tidigare hade Elna beskådat sådant rike förut, enormt stora portar som bara dolde hälften av det kolossala palats som man kunde urskilja bakom. Hela himlen skimrade i en gyllenblå färg månar och solar sirkulerade om varandra. Hon blev avbruten i sin synliga beundran då två vakter på vardera sida om portarna ropade:
- Vad gör ni här osaliga själar? Nu har ni allt förvirrat er väl långväga i från era egna hemtrakter, vänd om!
Elna masade sig närmre Arvid och puttade honom lätt i sidan,
- Arvid, jag tror jag är död.
- Nej! Utbrast Arvid, det får inte vara sant du måste vända om avståndet ifrån din jordiska kropp är antagligen för långt, du måste genast vända om utan mig jag får försöka ordna upp det här själv. Försök att ta samma väg som vi tog hit, om du råkar på något väsen i från det vänstra stråket eller någon annan som du inte vill ska upptäcka dig så skall du bara blunda när du passerar dem och samtidigt upprepa för dig själv, Isols slöja dölj mig i från detta väsen, glöm aldrig det. Gå nu, skynda dig.
Åter stod Arvid öga mot öga med vakterna, ingenting fick gå fel så han bestämde sig för att ta till en liten lögn för att inte förspilla mer utav den dyrbara tiden.
- Ärade Stabens väktare, jag ber om ert tillstånd att passera, jag är väntad utav förste Stab och är redan sen.
- Passera du ärade osalige.
Oj tänkte Arvid det gick ju lätt, kanske till och med lite för lätt.
Han gick igenom en lång smal tunnel som blev vidare ju längre in han kom, vid tunnelns slut angränsade en offantligt stor hall med ett flertal olika dörrar. Han gick fram till den som var störst tittade mot dörrklaffarna och skulle just till att använda dem när en röst in i från hördes.
Varsågod att stig på Arvid.
Arvid tog tag om de stora dörrhandtaget i järn och sköt mödosamt upp den tunga dörren.
- Var hälsad Arvid, dig har jag väntat på.
Arvid skulle just ta till orda när mannen bakom det stora skrivbordet sa,
- Du ärade Arvid, jag måste säga att jag förste man utav Staben, Erkil är mycket imponerad av att få se dig om än var det länge sedan jag gav upp hoppet om att få se dig här. Det gläder mig att din starka kärlek till Elna överväger att ta dig hit till mig. Det var det enda rätta för Elna att vända om hon en jordsjäl om en mycket stark hade antagligen inte klarat avståndet från jorden, hon hade då blivit tvungen att för evigt lämna sin kropp och det är ju inte riktigt dags för det ännu.
Rykten har nått mig så jag är väl medveten om din situation, jag är djupt besviken över att detta har kunnat hända. Jag har nu mina aningar att alla utav Såtarna inte alltid handlar utav godo, det är på tiden att det blir en omkastning framför allt skall förstesåt Egon förflyttas omgående.
Angående din önskan om att få bli nedsänd till jorden så är den saken redan ordnad och kommer omgående att infinna sig. Du kommer att bli nedsänd till jorden och din jordiska ålder kommer att vara så att det stämmer överens med Elna. Men Arvid som du ser har vi mycket arbete att sköta ute i astralvärlden, såtarna och Ärke änglarna gör sitt allra bästa men det vore av godo om det skulle finnas möjlighet för oss att be dig om arbete framöver. Vi har haft gott samarbete med Fred, så en ängel till där nere är aldrig fel.
- Så vad blir ditt svar Arvid, är du villig att ta på dig ansvaret vad gäller änglaskap nere på jorden?
Arvid behövde inte många sekunder för att svara.
- Då så, på återseende ängel Arvid på återseende.

Resan tillbaka genom astralvärlden ned till jorden gick betydligt lugnare till väga med tanke på att Arvid hade två vakter som eskorterade honom. Han kände nog så många blickar på sig både från Ärkar samt Såtar... Och Arvid han bara njöt.


//Carola