Jag har alltid fasat att så fort orden kommer ur min mun så försvinner all betydelse i dem. Som om allt värde skulle försvinna när orden fick se dagsljus och allt jag vomerar upp är en grådaskig sörja av döda ord.
Folk kommer skratta, sucka. Några kommer rycka på axlarna.

Eftersom jag ändå inte skulle kunna bestämma mig för vad jag skulle skriva i ett avslutningbrev så låter jag bli.
Jag är något av en perfektionist, jag skulle aldrig bli nöjd.

Detta är alltså inte ett avsluntingsbrev. Mer något av en förklarning, på situationen; på mig.

Död har alltid varit en del av mitt liv, hur paradoxalt det må låta. Mitt intresse för döden skulle nog kunna kallas abnorm.
Om en vän berättar om ett självmord på någon närstående blir min reaktion snarare av intresse, inte sorg.
Jag tycker inte död är något sorgligt, jag anser att det ofta är ett val. Inte alltid, då en del tvingas motvilligt att dö.

Trots att själva döden inte berör mig med vemod gör det både ont och fyller mig med sorg när jag tänker på att ingen visste, jag inte klarade av att berätta. Berätta att jag har gått likgiltigt och burit på den så länge, alldeles för länge. Döden.

Jag tänker inte lägga skulden på någon dålig uppväxt eller episod i mitt liv. Mitt liv har varit, i mångas ögon, fläckfritt. Jag är nog lyckligt lottad.
Jag tror få människor får ett så problemfritt liv som jag har levt.
Så nej, jag tänker inte skylla på något.
Non, je ne regrette rien. Nej, jag ångrar ingenting. Det var ju så hon sjöng.

Jag föddes med den, döden.
Först en kärna i bröstet. Den har växt och nu är den nästan hela mig. Jag är mogen.
Det är väl en profetia.

Jag har visioner från min uppväxt då jag helt obefogat kunde lägga en knivsegg mot halsen eller testknyta en snara. Jag skrev anteckningar om hur, var eller när jag ville dö. Brukade ligga i sängen på natten, titta på taket och tänka på död.

Luften är en tsunami, slukar mig. Jag faller, färgerna kastar sig på mig.
Pillren börjar värka.

God natt, mina vackra fåglar.
Bli aldrig som jag.

Nu somnar jag.