Redan medlem?
Logga in
BlidöFärjanÖn i solens Blidöfärja. Ja, den ligger mig varmt om hjärtat. Som jag berättat tidigare i så måste man åka via Norrtälje, över nio öar, på serpentinväg, för att komma till Furusund, där man tar Yxlansfärjan över Furusundsleden till Yxlan, rakt över ön och där väntar Blidöfärjan, som efter fem minuter över Blidösundet släpper av mig på Blidö. Sedan hade jag ytterligare 10 minuter hem till viken på östra sidan. Jag minns den tid, då jag var fritidsboende, då man packade på torsdag kväll och sedan så snabbt som möjligt, packade in fem ungar i bilen, för att försöka hinna ur storstaden innan rusningstid. Sedan gasen i botten till Norrtälje och över öarna till Furusund. Svartnöbron, en av broarna man passerade, var på den tiden, mycket hög, enkelfilad och skraltig. Varje gång jag körde över den, sa jag till ungarna; ”håll i er”! Och de höll sig krampaktigt fast, i stropparna i Wolkvagnsbussen. När man kom fram till Furusund stod man i färjkö, ibland i flera timmar, åkte över. Packa upp. Lördag skötte stället. Söndag packade och städade. Gastande ungar, som ville stanna på ön. Satt i färjkö. Sedan ofta kö hela vägen hem. När jag bara hade mina två äldsta och de började bråka i bilen, på dessa ivinnerliga tradturer ”framochtilbaka”, ”framochtillbaka”, var jag en pedagogisk mamma, som redde ut vem som hade börjat. När jag hade fem barn och bråk uppstod i bussen, sa jag ”håll truten” eller jag stannar bussen och ni åker ut. Kort och koncist. Väl hemma efter flera timmar, packa upp, bada ungar, jobba, städa och på torsdag packa och sedan samma visa igen. Herregud. Jag blir trött av att bara skriva det här. PHU. Men vad som var en otrolig ”hjärtkänsla”, varje fredag, var när man kom på Färjan, gick ur bilen och solen glittrande i havet, skärgården, sjöfåglarna och fiskebodarna öppnade sin famn för en, medan färjan sakteligen, tuffade mot land. Den hisnande känslan fick man inte i lika stor omfattning, när jag kapitulerade och flyttade fast ut på ön och dagligen använde färjan. Men jag får den nu, när jag besöker ön på sommaren. Blidöfärjan, ja. Den och dess Färjgubbar. Varje tid på året, dag ut och dag in, gick de på sina pass och slog upp bommarna en gång i halvtimmen, baxade på bilarna och tuffade ut i sundet för att lägga till på Yxlan. Upp med bommen, av med bilarna, som åkte över Yxlan, för att köra på nästa färja. Så på med bilarna från Yxlan och så tillbaka till Blidö igen. Släppte av bilar, ner med bommar och femton minuters paus i färjstugan och sedan samma sak igen. I ur och skur, sommar som vinter. Färjan är stor och gul och tar ca femtio bilar. Man skulle kunna tro, att de tyckte det var tråkigt och monotont men det tyckte de inte och man lärde känna, de där Färjgubbarna. De var alla starka personligheter. Två av dem som var tvillingar, viftade på bilar år ut och år in, och viftade och vinkade glatt, med ett leende, till varenda bil. Ska ringa Färjgubbarna och sedan räkna ut hur många gånger de vinkat. De andra vinkade, bara till dem de kände, andra vinkade bara till fastboende, några vinkade inte alls. En upplevelse var att åka i Skepparhytten, när Lasse körde. Då var man högt upp och såg långt ut, över hela fjärden. Han var tidigare sjökapten och hittade ett barn i en tunna i Thailand, som han tog med sig hem. Varje morgon kastade jag ungarna i bilen och hasta mot färjan. Turbo! Tog sista kurvan på två hjul och sedan raksträckan, ner mot färjan och körde på i sista minuten. Ofta såg de eller väntade sig, mig komma runt kröken, var av de väntade på mig. Ibland gav de upp, fällde ner bommar och tuffade ut. Så såg de mig komma runt kröken. De vände färjan, backade det stora åbäket och hämtade upp mig. Vilka ”Pussgurkor”. De blev aldrig irriterade eller arga. De bara flinade. De gav en syrlig kommentar ibland, om att ändra tidtabellen efter mig men de trodde inte det skulle hjälpa, eftersom jag skulle upptäcka det och då fick de i alla fall backa. På Blidö hände det hela tiden saker. Blidö hade en egen tidning. Där fick man alltid aktuell information, om vad som hände på ön. Smått som gott, som stort som litet. Men aldrig elakt. Blidös tidning var ”Färjgubbarna”. De visste allt om alla och alltid först. Det lustiga var att de få gånger Norrtäljepolisen, bestämde sig för att åka ut på ön, fanns det plötsligt inte en olaglig bil eller moped på ön och alla körde i snigelfart. Alla visste om deras ankomst, innan de kört av på ön. På ön förekom en viss form av High Chaparall. Färjgubbarna hade en annan mycket stor uppgift. De transporterade svalor, tornseglare. Under hela redet, på Styrhytten, var det hur många svalbon som helst. Svalorna använde färjan och åkte, som färjgubbarna fram och tillbaka, år ut och år in. De gjorde sina hisnande färder, mellan bilarna och runt på färjan och alltid med öppna munnar, då de fångade mat. Ur redet på boet, stack gapande ungar ut sina hungriga näbbar. En del fick en liten skit, på bilens tak ibland men vi som bodde där visste. En som inte visste, var en linnevit kostymklädd, solglasögonbärande, flintskallig man, i glänsande öppen sportbil. Ett stort blaffigt fågelmärke, hamnade rakt in i den skinande skinnklädseln. Han for ut och hela färjan, tittade roat. Ni måste städa bort svalboen gestikulerade han. Javisst sa färjgubbarna och log. Men det gjorde de aldrig, trots många klagomål. Det var deras älskade svalor. Svalor som var deras vänner och alltid trofast följde med dem på turerna. Varje sommar låg en mås i sitt rede, som den byggt på en av förtöjningspålarna, men den fick ligga där och Blidöbarnen stod en halv meter ifrån, på färjan varje år och tittade om äggen kläckts. Man såg aldrig Gubbarna irriterade på varken barn eller vuxna. En gång fick färjan haveri i snöstorm och drev okontrollerat iväg. Farligt, men runt kröken på Yxlan kom den andra färjan och fick tag i oss precis, som vi var i närheten av några klippor. Ingen blev riktigt rädd. Gubbarna var så lugna. De är kvar där än, år ut och år in och sköter med omsorg sina uppgifter; att ta hand om människor, fåglar och sin tidning. En mycket varm tanke till dem.
Prosa
(Novell)
av
Berit Robin Lagerholm
Läst 2289 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2009-03-31 19:36 Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran. 
|
Nästa text
Föregående
Berit Robin Lagerholm
|
