Berits Borg

 

Efter boende och uppväxt i Stockholm, på Söder och viste, i Skärgården, bestämde jag mig för att permanenta mitt boende skärgården.  Jag bodde på den vackra skärgårdsön och mina fem barn, samt några andra snytungar, fick sitt rede där. Åren gick och de flaxa iväg på sina vingar.

Nu satt jag där med min stora fastighet, i den vackra viken, ensam, med en minsta telning, endast kvar.
Jag hade tröttnat.
Tröttnat på Färjornas stressandes tider och fyrtio minuter till fastland. Tröttnat på sommarens intensitet, kontra vinterns vinterdvala.
Jag ska flytta men var? Utbjuder huset till försäljning och tänker att jag hinner tänka.
Jag ska hyra ett hus och tänka.
Vuxna barn i Skåne viner; kom hit. Vuxna barn i Stockholm viner; kom hit. Stockholm vore ju en naturlig tanke, då det var där jag hade mina rötter och alltid trott mig återvända till men åren i skärgården har satt sina spår av tveksamhet.

Några dagar senare, till Valborgsmässoafton, åker jag ner till Skåne, till en av mina söner, som bor där på Österlen. Jag skulle även hälsa på långtida vänner. Vistelsen skulle vara fyra dagar.
Jag kombinerade detta genom att åka runt och titta på minst ett femtiotal hus och olika miljöer på Österlen. Jag guidades runt av vänner. Vid de flesta hus, vände vi vid grinden. Ett hus måste ha ett ”Det”.

Såg inte tillstymmelse till något lockande och sista dagen anlände, för min hemfärd. Den kvällen befann jag mig, på en stor fest i den lilla pittoreska trevliga byn Maglehem. Min son spelade där. Jag skulle göra nattkörning, direkt från festen och hade min dåvarande hund Simon med mig. Innan hemfärd rastade jag Simon ordentligt och när jag kommer fram till min bil står det en gestalt, starkt lutandes mot den. Han håller i biltaket med en hand, den andra har han mellan benen. Höfterna rullar sidledes och ljudet av skvalande, ljuder högt och slår mot min bil.
Vad gör du säger jag? Kissar du på min bil? Är du inte klok? Här finns det ju gott om träd och buskar. Han drog gungande upp gylfen, log fånigt och ragla bort till bilen bakom. Jag släppte in Simon i bilens baklucka. Så blev jag förbannad. Gick fram till bilen som han satt i och frågade; varför kissar du inte på den här? Den är vit sluddra han.
Sicken idiot. Beslöt dock att han inte var värd min energi och styrde mot Stockholm med en stillsam fundering, om alla Skåningar var knäppa i huvudet.
Rastade i Norrköping och upptäckte att Simons koppel var borta.

Väl hemkommen var det visning på huset som gällde.  Mitt i en visning ringer telefonen och en skrovlig bräkande skånsk röst säger; du glömde kopplet på min bil. Det var den skånska stollen.
Jag förklarade att jag höll på att sälja huset mitt och bad att få ringa upp. När jag sedan ringde upp sa han; ska du sälja huset, du kan få köpa mitt. Ett fint Skånehus, nära Maglehem, vid Drakamöllans naturreservat, i Brösarps Norra Backar, med Julebodaån rinnande genom.
Han menade allvar.

Jag ringde min son och Österlen är en plats där många känner alla, så han ringde snabbt tillbaka. Hans vänner visste, vilken skvättaren var. Han var en välkänd udda figur och tydligen, var det vackert, där han bodde men huset ett renoveringsobjekt. Min son åkte dit och tittade och ringde tillbaka.
Han lät tillbakahållen men meddela att området var sagolikt men huset en utmaning för en galenpanna, så det kanske är något för dig sa han flinande. Kom ner och titta var hans råd.
Färden gick åter till Skåne. Jag beträdde fastigheten som låg i en sagolik omgivning. Bröderna Lejonhjärtas Körbärsdalen, med de gröna kulliga backarna, välvande runt, några kilometer från Hanöbuktens vita sandstränder. Tomten med Ån rinnande jäms med huset, hade varit vacker. Nu hade denna stolle, planterat en misskött granodling, över den två hektar vackra marken.  

Huset en tidigare, mycket vacker gammal Skånegård, var ett totalt ruckel. Taket hade säckat ihop sextio centimeter, inte ett fönster var helt, utan plastade med byggplast. Han låste sig ute och slog sönder dem vart efter. Förstod inte varför han inte slog sönder samma och plasten.
Halva huset användes. Det andra var tillstängt. Där regnade det in, samt att det var mögelskadat. Taket var trasigt och han hade ställt ut hinkar på vinden. Genom verandan växte det upp ett träd. Brunnen hade sinat men det hade han inte märkt, då han bara drack pilsner.
Det var masonitskivor på väggar och tak målade i knallgult, orange och brunt. Tio lager slitna korkmattor på golv.

För att göra en lång historia kort. Jag köpte huset. Han sa ett pris. Jag erbjöd en tredjedel och sa att jag bara köpte Ån. Resten av vad som gick att behålla, fick bli en glad överraskning. Han acceptera och köpet färdigställdes.

Det gick ett tåg förbi och utan att veta vart, satte jag mig på det och bara åkte med.

Inom en månad hade jag sålt i Skärgården och satt i ett flyttlass med yngste son till Skåne.
Jag var något orolig, för vad han skulle säga när vi kom fram. Flytten i sig var inget problem. Han hade valt den själv. Han hade tillbringat varje lov här nere sista åren och hade vänner.
När vi kom fram till huset började jag känna mig obekväm. Men han gick direkt ner till ån och la sig på den ruttna bryggan och tittade på havsöringen. Han föll pladask. Kärlek vid första ögonkastet för stället. Huset gick han in i och sa bara; här var det jobb. Min äldre son sa; kör en grävskopa genom skiten.

Sedan följde år av slit. Totalrenovering. Det var ett lerstenshus. Taket höjdes och förstärktes. Kupa byggdes. Övervåning inreddes.  På alla väggar ute och inne, knackades puts ner och putsades upp igen. Fönster byttes, el byttes, masonitskivor revs ner från tak och fram kom vackra tjocka bjälkar som slipades. Jag kom ihåg när vi rev ner ett av sovrumstaken, så stank det så fruktansvärt att elektrikern hoppa ut genom det öppna fönstret och kräktes. Trägolv plockades fram och breda plankor slipades.
Första vintern vaknade vi av att det snöade in på våra sängar.
Granarna på tomten röjdes ner och brandkåren kom och elda upp dem. Det planterades rosor och blommor och fruktträd. Bryggor och broar gjordes i ordning. Många gånger undrade jag vad jag höll på med. Efter ett antal år började allt ta form dock.

Nu har jag bott här i tio år och bor i ett paradis. I ett underbart vackert hus med sagolik omgivning. Att ett skvalande kunde bli så ödesmättat.

Jag börjar på att fundera på att flytta. Jag har tröttnat.

 

Prosa (Novell) av Berit Robin Lagerholm
Läst 1119 gånger och applåderad av 20 personer
Publicerad 2009-04-02 20:45

Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.

Skriv ut
Spara som PDF

issac.a.m oj..vill bara säga att du skriver så underbart... 2010-08-17

Mikaela Stigsdotter Larsson Men åh, vilken underbar berättelse! Glädjerysningar, skratt och leenden! 2010-04-28

Ulf Lagerholm detta har ju karaktären av en klockren skröna, nu faller det sig så att jag enligt en tillförlitlig källa har fått reda på att kronologin, händelseförloppet är helt sant i denna sak att satsa hela sin själ, sin framtid på några hundra meter å, är enligt mitt sätt att se det värd all den respekt som över huvud taget kan plockas fram tack för att min läsning blev så godmodig 2010-02-25

Klara Fröberg Hej Berit! Det var kul läsning, hur det gick till när du flyttade från vår vackra ö i skärgården till ditt vackra hus i skåne, vilket jag först såg när det var färdigt... Men jag visste ju redan vilka projekt du ger dig in på. Det var ju en hel del här på ön i viken också... 2009-05-21

erkki Kul! Men vad tröttnade du på? Jag har läst några av dina texter nu och känner igen mig i mycket. Jag blir stimulerad! Ska nog skriva ner hur huset vi bor i här blev vårt. Det var när barnen var små. Och kanske om sommarstugan också, som ingen hade bott i på 19 år när vi köpte... Så tack för stoffet och kul läsning. 2009-04-13

Eva Langrath En beskrivning av någon som lagt ner sin själ, Eva 2009-04-05

eva m h Tack för härlig läsning! Får lust att komma och hälsa på dig! :-) 2009-04-03

Fredrik P. Äh flytt int'! det måste beses först. få torde ta en sådan utmaning - att rusta ett ruckel till ett paradis. fint berättat. tack! 2009-04-02

genni Ibland är det målet som lockar, men när man väl är där, ja då kommer nya utmaningar, men flytta......kanske lite synd med ett sådant paradis :) 2009-04-02

Syrsan Din berättarkonst är något utöver det vanliga! Helt underbart att läsa och min spontana reaktion blir - "flytta inte"!!! 2009-04-02

Carola Zettergren Tack för denna..härligt delar du med dig av både det ena och det andra...men flytta!? 2009-04-02

Ewa-Britt Nilson Nej men... Flytta... Är Du galen... Av denna berättelse skulle kunna göras en film... Texten var ett manus... Underbart! 2009-04-02