Att ana men inte veta,
det kan vara nog så jobbigt.
Att känna på sig hur det ska bli,
en förutsägelse som sen besannas.

Smärtan finns där men jag orkar inte lyssna,
jag låter mitt liv rulla på.
Så småningom mår jag bättre,
det tar sin lilla tid.

I mitt hjärta bor min smärta,
av livet,
minnen av livet,
hur det varit.
Så många har gjort sår i min själ,
så som jag bär med mig,
som aldrig tycks läka.

Sår av de djupaste knivar,
som huggit i min själ.
Svek som inte går att göra ogjorda,
ord som sagts,
ögon som tittat,
slag som smärtat,
handlingar som har förnedrat.

I denna smärta lever jag,
försöker finna en diamant,
att se på,
att äga,
att känna.
Att kunna rena min smärta.

Jag vill skingra mina minnen,
men de är en del av mitt liv,
min erfarenhet,
jag skulle aldrig vara den jag är,
utan dessa minnen,
men är det en tröst, verkligen?

Tiden är min vän,
ensamheten mitt balsam,
naturen min rening.

JAg dansar naken i dimman,
för att glömma,
förenar mig med älvorna,
för att kunna leva.

Jag springer på stigen i skogen,
som leder till rummet.
Där skogen drar sig undan,
bildar en liten glänta.

Där i denna glänta finner jag kärleken,
tron på framtiden och livet.
Här släpper smärtan,
här kan jag vara fri,
vara den jag är i inuti mig själv,
som livet inte har plats för,
där jag kan andas,
om jag bara kunde ta med mig den här platsen till verkligeheten,
skulle livet kunna vara ett paradis.

Jag andas in av den härliga luften som är så ren, så lätt,
reser mig upp och går,
tar en sista blick över min axel,
viskar tyst "jag kommer snart åter",
går ut i livet igen för att leva,
det liv där alla är en del,
snart kan jag vända åter och ta en paus i min skogsglänta.