Varför går vi på sparlåga

Tänker att vi ska leva våra liv sen
Förverkliga våra drömmar sen?
Som om livets tillgångar ska ta slut precis som jordens håller på att göra?

Jag kanske lever i 100 år framåt,
men ärligt talat lever jag hellre nu,
än sparar på mitt liv och mina drömmar
till ett senare jag inte vet om.


Det finns senare, men sen finns det också nu.
Och det enda som faktiskt betyder något är
Kärlek
Frihet
och Liv.


om 100 år är jag begraven och glömd.
Därför har jag bara Nu.
Sekunder och minuter.


Så vad sägs?
Ska vi sluta ha livet på sparlåga, och ta alla chanser vi får,
Chansa lite, leva lite, våga lita på kärleken.

Våga älska lite grann?