(Haiku)
I sippbacken syns
blott få öppna blomkalkar
Kisande kronblad

(Fri vers)
Efter den vilda jakten på vitsippan vid Häckeberga,
där vi efter viss möda fann några utslagna vårlöften,
drog vi upphetsat äventyrslystna vidare,
förbi Svaneholms slott med dess spännande hundkyrkogård,
vidare till Skurup med dess ständiga järnväg
och just denna dag, oerhört skräniga tivoli.

På konditori Cecil hade vi tio minuter på oss
att avnjuta våra koffeinhaltiga drycker med tillbehör,
i form av en prinsessbit vi syskonlikt delade på.
Någon Frida Muranius-bakelse fanns tyvärr inte.

En högljudd familj med tre barn,
som förstås hette Kevin, Robin och Tindra,
förgyllde vår tillvaro med glada tillrop och festliga danssteg.
Visst uppskattade vi den hänsynsfulla mammans uppmaning:
”Kevin och Robin! Nu får ni va tysta!
Dom där borta vill kanske dricka sitt kaffe i lugn och ro!
Se bara så tyst och snäll Tindra är!”

När det var dags för den glada familjen att lämna bygget,
meddelade den ansvarsfulla mamman att det var dags att kissa:
”Ni måste passa på och kissa nu, Kevin och Robin!
Vem vet när det kan bli nästa gång!
Så passa på och kissa nu, Kevin och Robin!
Följ med mej bara!”

Åtta minuter av våra tio hade gått,
så vi hade två kvar för oss själva,
innan det var dags för det vårfräscha biträdet att stänga igen butiken.

Vi hörde skrik och skrän även utanför konditoriet,
och myckert riktigt, runt hörnan fanns Möllers Tivioli,
där vi mötte den inavlade ortsbefolkningen i avsevärt antal.
De vandrade lagom nyktra omkring,
käkade korv och spunnet socker,
kräktes och tog lotter,
talade med gutturala läten
och såg allmänt primtiva ut.
En intressant etnografisk exkursion…

Lättade efter att ha slunkit ut från tivolit,
gick vi vidare till ortens kommersiella tempel,
ICA Supermarket,
där en lång ung man, som ej talade skånska,
men påminde om Percy Nilegård,
demonstrerade olika spännande, doftrika charkvaror
på ett relevant, trovärdigt och övertygande sätt
i sin lilla blåa charkmössa och ihärdigt hakparti.

När vi skulle betala våra utvalda ting
var det spännande att lägga märke till
hur kassörskan med kraft vräkte samtliga varor,
godis, flingor, ägg, bullar,
med samma ursinniga kraft mot disken
som om hon verkligen hatade matvaror.

På väg ut satt en gubbe med sura ögon och mungipor
och sålde tjugoett-lotter,
en Kerberus som vaktade vägen ut från Hades, inte in.

Det var en lättnad att lämna Skurup.
When in Europe, do miss Skurup!

Vi tog nästan samma väg tillbaka,
och på Svaneholms parkering käkade vi den nya Magnumglassen,
som vi köpt på ICA Supermarket i Skurup,
en veritabel sockerchock med fem olika sorters sötningsmedel
som smakade vidrigt.
Den låg symboliskt nedsänkt i en liten kista,
lämplig för en död mus vad gäller storleken.

Vägen hem var en transportsträcka genom sovande byar
och mina egna minnesluckor,
vilka stängdes en efter en medan vi närmade oss Lund.

Länge skall jag minnas vitsippsbackens fåtaliga blomkalkar
och Skurups rika kultur- och nöjesutbud en lördagseftermiddag i april!

/ Algotezza