hon dansar. runt runt klockan tre på morgonen, barfota på trottoaren, ensamensam. men riktigt ensam är hon inte; de är andra på trottarkanten, med vinflaskor spridda runtomsig, nakna med bara fotsulor blodiga av regnbågens glasskärvor. blåmärken täcker deras kroppar och deras handflator är svettiga av liv och fylla. de rör varandra och är ensamma i sin egna sommarvärld fylld med giftiga drycker och underbara substanser att röka; de andas den sommar hon velat ha. hon dansar vidare med jeansjackan som dras åt i midjan. sommar/vår hon vet inte. hon vet nada, non. men hon vet känslan av att vara älskad, och det var därför hon lämnade honom/henne/dem för en halvtimme trettio minuter 1800 sekunder sen. hon lämnade dem med öl i hand och förlorat skratt i spänd käke och svartsjuka och svek som spelades upp framför hennes ögon. hon blödde från både handflata och hjärta när hon såg deras kärleksspel, de två personer, svikare, djur hon litat på mest, allra mest i hela den här världen.

'fan vad jag gillar dig!' skriker hon till en man som ligger avsvimmad i gräset i parken en bit bort. hon hackar tänder av kyla och skratt och hjärtont. hon undrar vagt bakom rosiga kinder av feber vad främlingar tycker om henne. just nu. i det här ögonblicket. hon är så olik sig själv; tror hon iallafall. hon vet att hon är trassliga bruna lockar som är klibbiga av billig hårspray, vin och söta tårar. hon vet att hon är mörkgröna ögon som blir ljusgröna om solen är generös och om de är glansiga av bittra tårar hon hatar så att det gör ont. hon vet att hon har bitit hål på läppen, precis som hon/han/dem bitit hål på varandras läppar samtidigt som de viskade sötsliskiga bittra saker till varandra som smakar järn på tungan. hon vet att hon har blåmärken på smala ben och skrubbade röda armbågar.

åh hon önskar att hon var anywhere but here. allt blev så fel, så fel, så smärtsamt jävla skitfel. ett år och ett par läppar och ögon to fucking die for och här var hon nu; rädd som fucking fan och snurrig i huvudet med lögner i öron, mynt på tungan och vin i halsen och öl i magen under tungan halsen. hon smakar galla och vin och öl och hans hans hans svek och hennes hennes hennes fnitter. hon drar upp linnet och låter naglarnas trubbiga avbitna fulfina resultat av tänder rista sår; blodiga men inte särskilt djupa. hon vet faktiskt inte vad hon gör men hon vet att vad alla säger; att alkohol och andra giftdrycker får en att glömma; är en stor fet lögn. hon glömmer inte. inte för att absolut brinner med hennes magsyra försvinner bilden av han/hon/dem som sipprar in i henne som ett blödande sår; en tatueringsnål. inte för att vinet får det att susa i öronen försvinner ljudet av hans ursäkt eller hans/hennes/deras ljud då de gjorde det, då hon såg, visste, kkkrossades under hennes jävla höga klackar och hans slitna converse.

plötsligt försvinner trottoarkanten under henne och hon slutar dansa och faller faller faller faller ned på all fyra skrapar fler knän fler hjärtan fler fler fler. hon inandas ångor av spya och urin och utandas sorg. hon hatar det. hon älskar vinet. hon hatar livet. hon älskar ölen. hon hatar henne. hon älskar vodkan. hon hatar honom. hon älskar ruset. hon hatar dem. men mest av allt hatar hon att vara 17, så kär att hjärtat brister, med feber i halsen och lögner knivvassa i öron, med svek hon inte trodde existerade. hon hatar att världen inte är som hon trodde att den skulle vara. hon hatar att hon precis har insett vad ordet hatar verkligen betyder.