Min kropp och själ är inte ett. Min kropp fortsätter leva dygn efter dygn. Min kropp fortsätter att följa dygnets cykler. Min kropp blir trött och vilar. Min kropp blir utvilad och vaken. Min kropp intar näring när den behöver det. Min kropp andas när den behöver luft.

Varför följer inte min själ samma cykler? Varför blir inte min själ utvilad? Varför mår inte min själ lika bra som min kropp?

Jag ser hur min själ dör ut. I samma hastighet som skuggan av min kropp, som blir längre när solen går ner. Tillsammans med skuggan av min kropp, flyter min själ ut på vardagsrumsgolvet tills den blivit ett med mörkret i min lägenhet.

Jag vågar inte tända någon lampa, av rädslan för att inte kunna finna min skugga och att min själ ska vara för evigt förlorad. Jag har så många gånger hört att natten är som mörkast precis innan dagen gryr. Men min själ kan inte skönja gryningen. Min själ kan bara se det ogenomträngliga mörkret.

Min kropp känner hur dagen gryr. hur ljuset strömmar in i min lägenhet och in genom mina ögon. Min pupiller drar ihop sig och min kropp gör sig redo för ännu en dag. Varför kan min själ inte se ljuset? Varför vaknar inte min själ på nytt och gör sig redo för ännu en dag?

Min själ kan fortfarande bara se mörkret. Det ogenomträngliga mörkret som omsluter mig.