Han gjorde ett tafatt försök till försoning idag. Han sträckte fram sin hand och ville att vi skulle lägga allt bakom oss och börja om på nytt.

Jag försökte ta hans hand, men jag lyckades inte. Det enda jag fick fram var "Du har mycket att jobba på".

Hamnade ansvaret på mig nu? Är det nu upp till mig att ta steget mot försoning?

Förväntar han sig att jag ska kunna gå vidare som ingenting, utan att han gör minsta ansträngning för att göra situationen bättre?

Om han tycker att det är min tur att vara den dåliga får jag leva med det...