Jag sköt långsamt igen dörren och tryckte till den sista centimetern. När jag hörde dörren gå i lås skälvde jag till.

Det var som att dörren fick större betydelse än att bara vara en enkel lägenhetsdörr. Den blev en symbol för att jag gång på gång klivit ur tillvaron med dig, för att återuppta mitt andra liv som jag inte ens närvarar i nu.

Varför låter jag en dörr stängas och gå i lås mellan oss?

Har du känt dig övergiven alla gånger som jag har låtit den där dörren gå i lås?

Hur stor smärta utsätter jag dig för varje gång? Jag vet bara att det smärtar mig varje gång. Men jag är bra på att inte visa det. Det enda jag släpper fram vid det tillfället är min lycka över att få ha varit i närhet.

Inte förrän jag är ensam släpper jag fram smärtan. Smärtan över att inte ha dig i min famn i natt. Smärtan över att inte hitta dig bredvid mig när jag vaknar.

Det är en smärta jag kan utstå. För när jag träffar dig försvinner all min smärta jag någonsin har känt.