hon är rädd. rädd räddare räddast. kanske känner han det. inte bryr han sig. han väger en miljard kilon tänker hon genom tankar som snurrar runt runt; tvinar sig runt varandra likt klängrosor i hennes onda huvud. allt är ett töcken, orediga känslor, upprörda tankar, svåra smärtor. hon darrar som ett asplöv, fast; tänker hon, hon har aldrig sett ett asplöv darra förr. men nog darrar hon. precis som hennes hund Bonnie, då hon blev skrämd av ett tåg då hon var valp. en valp. det är vad hon är. liten och benig med ögon stora som brunnlock; blåa med ett barns naiva blick; skrämda som ett rådjurs.

han andas kraftigt och gör liknande ljud som vinden som virvlar runt runt utanför fönstret; rör upp löv och rötter och känslor och barndom på samma gång. hon kan höra det. hur hennes naiva oskuldsfullhet försvinner lika snabbt som då han slet av hennes bomullstrosor. ett enda ryck och det var borta. de betydde inget. men de skyddade det hon ville skulle fortsätta skyddas tills hennes höfter blivit formade; tills hennes röst ändrat tonläge; tills hon blivit ljusår äldre.

hon stjäl syre från utsidan och låter vinden smeka hennes skin som är fräknigt och len med fina fjun. hon skulle vilja stjäla det han stjäl; i just det här ögonblicket; men det kan hon inte. han har inget hon kan ta, förstöra eller krossa. hon vet att när han har fått det han vill ha kommer han tröttna; vinstens sötma kommer försvinna i ett trollslag och hon kommer vara skräp han kastar åt sidan och som visar sig i miljöförstöring; något vackert och livfullt blir vidrigt, grått och förstört. visserligen har han fina ögon. men hon kan inte se dem. hon vill inte. inte längre. inte nu då de stirrar på henne med en hunger hon inte känt till innan. men hon minns glöden; chokladfärgade och guld i mitten. han smakade så. choklad. som söta sommarminnen och något beskt också; men hon vet inte vad.

han skär henne med sin skäggstubb nu och hon låtsas att det är damm som landar på ögonfransarna. det rosslar i halsen på honom och hans bröstkorg häver sig upp och ned; hon kan se revbenen därinunder, som spindelväv som korsar varandra i en dödsdans. hon undrar hur tjock hon ser ut. kanske tycker han det. att hon har för mycket "kött på benen". det var vad de andra sa i allafall. hon hade försökt sticka fingrarna i halsen för att låta gallan fräta bort det vidriga som täckte hela hennes kropp. men han, han hade sagt att hon var vacker vackrare vackrast. hon hade betalat tillbaka genom att vara rädd räddare räddast.