Se på henne; hon är en porslinsdocka med långa smala mjölkvita ben. Han skär henne med sin skäggstubb och stryper henne med sin cigarettrök. Hon sluter ögonen och låtsas att det är damm som landar på ögonfransarna. Blott 13 år ung med 48 år som kväver hennes kropp.

Gardinerna är fördragna över den blodröda himlen, skymningen som sakta lägger sig över världen, vaggar alla till söms. Utom henne. Hon ser ett flimmer av färger, en skymt av månljus som avspeglar rynkorna runt hans ögonbryn, hans panna och hans sneda mun. Han luktar rök, svett och jord.

Hon minns sin gula sommarklänning. Solen som sken och fick det röda i hennes hår att lysa som guld. Hon minns lukten av sommar. Den är ett minne blott, den existerar endast i hennes tankar, hennes förflutna. Enkla dagar. Vakna, skola, läxor, vänner, lek. Vanor och rutiner. Vanor har hon fortfarande men rutinerna ser annorlunda ut. Hennes rutiner är desamma som flickorna på gathörnen med rött läppstift på gula tänder. Beniga, omogna kroppar.

Sommarminnena försvinner och hon är fast i verkligheten, klockan tre på morgonen, fast i klorna hos en man hon aldrig sett eller kommer vilja se ansiktet på. Denne man fyller hennes öron med ett flämtande och flåsigt ljud hon försöker ignorera. Han fyller de hålrum hon aldrig vetat hon hade och han gör henne illa och hon svävar mellan sina ogripbara dagdrömmar och hennes gripbara mardrömmar; en sommar för längesedan och det här smutsiga, enstjärniga motellrummet. Hon kan räkna hans tänder på en hand.

Men hon är aldrig rädd; hon är sällan något mer än grå ögon och bara kanske ett undertryckt mumlande. Hon ler aldrig; skrattar aldrig; rynkar aldrig pannan. Det är lättast såhär.

Det känns som om hon är tjugotvå; hon slutade räkna för länge sedan. Hon slutade med det mesta för ett bra tag sen, men hon upphörde i alla fall aldrig andas. Till en okänd är hon långt glanslöst hår och en kort kjol. Hon är förkrympa höfter som inte formats och smal benstruktur. Hon är ett barn. Till henne är de okända billigt vin, djupa smärtor och pengar; åh pengar.

Gatan är hennes bullersamma, upplysta hem. Utan trafiken är världen för tyst; ibland kryper rösterna in under skinnet på henne. Hon känner de andra flickorna, hon hör dem tala – rött läppstift på gula tänder, alltid rött läppstift på gula tänder – deras röster river i öronen på henne men hon svarar aldrig. Hon fingrar på det grova tyget i hennes tröja, tittar ut på världen utan att riktigt se; låter gatlyktornas sken smälta samman till ett dis av oräkneliga månar.

De väljer alltid henne. Alltid, alltid. Flickorna är som en trädgård tillsammans och de är alla solrosor. Hennes avspeglar mest solljus, drar till sig männen med sin anonymitet och sitt barnansikte.

Han hade en grå kostym över en uppsvälld mage. Han stirrade henne i ögonen och kom närmre med en sträng av saliv i mungipan som droppade ned på hennes bara axlar. Hon slog inte ned blicken tills han örfilade henne. Hårt och skoningslöst tills hon inte såg något annat än trafikljusets dansande röda färger. Hon såg tomt framför sig tills han drog henne med sig längst trottoaren, likt en hund, utmärglad med lilakatiga blåmärken under de sömnlösa ögonen.

Han kunde ha krossat henne, med sin vikt som föll på henne likt hagelkorn. Hon var så fruktansvärt liten under honom, så späd att man knappt kunde se henne över huvud taget. Hon slöt sina ögonlock och kände sin kropp drömma om taggar, hon kände blodet sakta ned i hennes krossade ådror och hon kände den huggande smärtan i magen, igen och igen, tills han kollapsade på henne. En massa av svettig hud; döljer det grova fläsket och trassliga ben. Hon stal syre från utsidan och lät den vintriga luften rassla löven och trassla till hennes hår.

Hon drack kallt te och åt vidbränt bröd till frukost; sen hade hon ingenting igen.

På eftermiddagen drunknar hon i rök. Lyssnar på tiggarna vädja med sina hesa röster och klirret av metall då de okända veknar. De är reklamskyltar längst med vägen och bortom den, alla skriker för uppmärksamhet med sina överdrivna färger. Hon lutar sig mot betongväggen och får blickar utan ansträngning och suckar puffar av dimma. Hon väter sina spruckna läppar med tungan och fingrar på de utstående höftbenen. En förbipasserande granskar henne; föreställer sig hur han doppar henne i bläck och pressar henne mot ett papper; en skelettstämpel. Han rycker på axlarna och hon lyfter inte blicken.

Den natten sover hon ensam i ett fullpackad rum. Hon inandas ångorna av spya, urin och svett men hon märker det inte. Hon känner fortfarande den metalliska eftersmaken av hennes läppstift blandas tillsammans med saltvatten. Hon har haft så mycket träning att ingen längre kan se om hon gråter eller inte. Skulle någon bry sig?

Hon omfamnar sin använda kropp, kryper ihop till en boll och suger på toppen av tummen. Hon flyr från sina tankar – någonstans, varstans, ingenstans – och flyter i väg tills hon glömmer att hon bara är en ihålih docka, och att det är allt hon någonsin kommer att bli.