Det fanns en tid då jag hade ett hjärta.

Ett hjärta fyllt av livslust och glädje.

Jag kan inte erinra mig hur det kändes att ha ett hjärta.

Smärtan är för överväldigande för att jag ska kunna minnas någonting alls.

Det enda jag har nu är en uppbruten bröstkorg.

Hur innandömmet av min bröstkorg än granskas, finns där inget hjärta.

Det enda som finns nu är ett hål.

Ett mörkt hål fyllt av tomhet.

De avslitna och blottade nervbanorna i min uppfläkta bröstkorg skriker ut sin smärta.

Skriken ljuder genom min kropp och piskar djupet av min tyngda själ.

Min själ som livet redan har trasat sönder.