Bubblorna letar sig uppåt i den glasklara kannan, letar efter något, söker sig uppåt. Där finns inget att hitta. Jag studerar bubblorna noga, vill för ett tag vara en utav dem, ångrar mig snabbt och kommer underfund med att människa ändå är bra, i alla fall okej.

För det är så, vi önskar oss bort ett tag, drömmer om något annorlunda bekymmerslöst där vi slipper våra problem. Så fungerar jag eller du. Sedan minns vi något bra, skrapar lite på huden och plockar fram gamla minnen från den innersta cirkeln, minnen som alltid ligger där.

Minnen lämnar oss inte om vi inte vill, och även om vi vill kan det vara svårt. Det gäller bara att skålen med bra minnen väger mer än den med dåliga.