Fan livet är så jävla orättvist mot mig nu. Jag orkar inte med det här nu, det känns som att jag faller så nära kanten över hur jag har mått tidigare. Jag förtjänar bättre, jag kämpar så hårt, varje dag och just nu får jag bara skit. Jag masserar och går i skolan och jag träffar vänner och jag kämpar verkligen för att hålla allt uppe, för att orka vara glad, jag måste kämpa för att få en bra dag, det är oftast värt det. Men inte nu. Inte när man sliter som en idiot och får en dålig dag som tack. Inte när jag blir sjuk när allt är som jobbigast. Jag vet att jag är fruktansvärt lättpåverkad när jag är sjuk. Jag blir deprimerad och tror att ingen tycker om mig. Jag vet att jag inte får glida in i de banorna men jag kan inte låta bli. Min pojkvän är pisslångt borta och jag vill bara ha honom nära. Det är asjobbigt att träffas fyra dagar i rad när man vet att efter det kommer man inte träffas på en månad. Jag vill kunna träffa honom en dag, göra något med mina kompisar, kunna sova över en natt och sen kanske hitta på något på varsitt håll ett par dagar och sedan träffas igen, men nej, nu måste vi umgås på 20 kvadrat intensivt under 4 dagar i sträck efter att inte ha setts på en månad och vi måste ha roligt, vi måste vilja vara med varandra just där och då trots att man helst kanske ville haft den där kvällen mitt i själv. Det värsta är ändå att min pojkvän verkar tycka att det är bra att vi ses mer sällan eftersom det blir så jävla intensivt när vi väl ses så är vi liksom trötta på varandra och det tolkar han som att vi borde ses mindre, varför det? Vi borde ses oftare, kortare tider i sträck och inte under så pressade förhållanden. Det är så jobbigt, jag orkar snart inte mer, det känns som att hur mycket jag än vill så vet jag fortfarande efter drygt ett halvår inte om det är värt det eller om jag bara stångar pannan blodig för något som aldrig kommer funka i ett och halvt år till. Det är så fruktansvärt lång tid vi kommer vara ifrån varandra och jag vill inte mer. Jag vill bara slippa det här. Jag tror hela tiden att han är trött på mig och vill göra slut, jag har jobbat som fan med min självkänsla i det här förhållandet men inser att jag inte kommit ett steg längre än när vi först blev tillsammans. Jag har inte åstadkommit något alls. Han förstår inte vad jag gått igenom tidigare, inte med all skit jag gjort utan hur jag varit som person. Jag har varit inbunden och hycklande, ingen har någonsin tyckt om mig för den jag är, alla har tyckt att jag är antingen konstig eller tyckt att den rollen jag spelat varit en bra person. Nu när jag börjat vara mig själv så förstår han inte varför jag nästan börjar gråta när mina nya klasskamrater hälsade på mig i korridoren första gången för jag var så lycklig att de ville veta av mig. han förstår inte när jag är så glad att jag nästan spricker för att jag blivit medbjuden till en liten fest med några nya vänner. Han förstår inte vad det betyder för mig att ha vänner som ser mitt sanna jag för det är aldrig någon tidigare som tyckt om det. Det är något jag alltid fått gömma undan för när jag låtit det glimta fram har jag blivit nertryckt i backen och skrattad åt, främst hemifrån. Jag är så trött på det här livet, jag vill vidare men jag kommer ingenstans. Jag sitter fast i skiten helt enkelt och trots att jag hållit huvudet över ytan ett bra tag nu så är det så enkelt att bara sluta kämpa och glida neråt igen. Det är så enkelt att bara släppa taget och få de snabba bestraffningarna. Jag har slutat skada mig själv nästan helt, den enda skada jag gör mot mig själv numera är mina ätstörningar. Jag tänker bara på mat och min kropp hela tiden. Hur jag rör mig var det putar vad jag äter vad jag inte äter, vad jag borde göra men aldrig lyckas med. Grejen med ätstörningar är att man aldrig lyckas, man klarar aldrig några mål man klarar bara av att dela ut bestraffningar! Jag är trött på att bestraffa mig själv men det är så enkelt. Jag har nu det senaste året insett omfattningen av mina ätstörningar. De har blivit bättre, eller de har tagit en annan form; jag har manisk koll på vad jag äter och ser till att äta normalt alltid. Jag tänker fortfarande på mat och min kropp hela tiden och på ett maniskt sätt men jag gör det på ett sätt som råkar vara bra för min kropp, däremot fruktansvärt energikrävande för huvudet som aldrig får vila. Jag tappar kontrollen ibland och då kan jag glömma bort att äta en måltid eller flera eller så hetsäter jag nästan lika illa som jag gjorde när det var som värst. Jag känner mig som ett monster, jag skäms så fruktansvärt för den jag är, jag vill knappt visa mig bland folk, trots att jag ofta får komplimanger. Det ställer bara ännu högre krav på mig. jag vill inte ha det såhär längre, jag vill bli av med mina koppel, jag vill känna mig fri och slippa tänka allt det här. Jag fattade inte ens att jag hade ätstörningar förrän för knappt två år sen, jag trodde alla tänkte och gjorde som jag. Jag fattar inte, jag vill skylla på någon eller något men ingen finns där att skylla, det är bara jag som gör allt det hemska mot mig och det får mig bara att vilja straffa mig ännu hårdare. Jag är så grå, ingen ser mig och jag vill helst inte att de gör det. Jag blir chockad när personer inväntar min åsikt och jag blir förvånad när jag få avsluta en hel mening, för det får jag aldrig göra hemma. Direkt när jag får prata till punkt så kommer jag av mig, och sen pratar jag på allt vad jag kan för att testa vad som händer då och har känslan av att; prata nu för du vet aldrig när du blir avbruten nästa gång. Det är alltid någon som har något viktigare att säga än mig. jag önskar jag kunde ta den enkla vägen ut ur allt det här men jag vill inte det. Nu vet jag vad jag missar, det gjorde jag inte förut, men samtidigt så känns det som att trots att jag vet det så kommer det aldrig att bli mitt, jag har tappat taget om det.
Jag vill så gärna ha min pojkvän nära, men han verkar inte vilja det. Klart han vill bo ensam, men jag vill fortfarande ha honom nära. Detta är så jobbigt att jag tror jag dör, jag klarar inte mer snart. Han är så varm och trygg när han är nära. När han är långt borta känns han bara kall och avvisande. Precis som alla andra jag har kära försvinner han. Min morfar dog ifrån mig, min syster försvann i sjukdomen och tog resten av familjen med sig, min pojkvän flyttade, min bästa vän flyttade. Det känns som att ingen vill veta av mig längre. Jag är bara den där kuggen i hjulet som också borde ha försvunnit men som inte gjorde det. Jag borde ha försvunnit och de andra borde ha blivit av med mig, men jag är kvar och mig blir de av med. Jag kan inte sluta gråta, jag vill bara bort och jag vill det nu. Jag har fyllt tjugo och borde vara på väg in i vuxenlivet men allt verkar hålla mig tillbaka, min kropp verkar säga ifrån, inte vilja att jag ska komma längre. Jag vill bara fortsätta, jag vill ju så mycket, varför vill inte mina saker i samma riktning som jag?