En känsla som om det var igår,
jag vid hemmets portar står.
Min föråldrade hjärna dock förstår,
jag mot mitt nya hem går.
Mina älskade barn som bara vill mig väl
tror mig passa här i demensens glömda värld.
Jag som bara kan nicka ock le
dom tror sig då att jag håller med.
Kala korridorer sträcker sig fram
på väggarna tavlor med okända namn.
Dagrummet
dagarnas samlings plats
där sitter somliga av dom i stolarna fast.
I tanken jag tänker, kära barn lämna mig ej här
i demensens glömda värld,
men allt jag förmår ett leende dom får.