den långa nattens mörker omsluter tanken
liksom en orm kramar sitt byte till döds

aldrig såg jag som den natten

mötte det i drömmen
men än mer i vakenheten
och den svarta morgonens ljus
bländade och fullbordade smärta

vad var detta mönster mer
än upprepning
än glädjelösa minnen

och ändå såg jag dej
en ofödd tanke
ett likvärdigt misstag
men ändå dej
och jag fällde de tårar
som aldrig rörde din kind