en vrider nyckeln
till en uttömd dörr
en saknar en kram
längst minnena av sin saknade mor
som en tröst
en avstår tala med kalla ord
en står still
leker med ord
i en mening
som tappar sin röst
en svettas i sin ensamma säng
en gömmer sig
bakom en skepnad av tidsbrist
en spikar sig fast på korset
och nekar gud
en skriker högt
....ekos återkomst kan bara tala vad
men jag
vrider inte en nyckel
talar inte högt
spikar inte mig fast
vid någons kors
men jag
söker inte i en liten flod
som dör ut
efter en val
inte heller står jag still
i botten av ett uttorkade hav
jag har sett ett stort fält
som skapades av en liten säd
jag har sett hur ett litet frö
blev så stort som ett träd
under vingar av en blind
jag avstod inte av ord
det enda jag ville
bara
att vända ansiktet
ville inte vara en last av sorg
på ditt kors
redan med prästerna ombord
Var det jag som drack ditt sista andetag
eller var det en
som ett minne av mig
kysste dig
naiv
var det gud
eller du
älskade min
vem har förbannat mig
ensam
vid liv