Trodde du att glasen i fönstren i sovrummen inte kan se genom rullgardinerna när du dragit ner dem på natten innan du ska gå och lägga dig? Då kan jag upplysa dig om att det kan de. De har ypperlig syn och förvånas inte längre över vad de får se när solen gått ner och mörkläggningen inifrån lägenheter, villor och skjul fulländats.

För det mesta är det det gamla vanliga. Kroppar i olika nivåer av trötthet som förbereder sig inför natten. Vissa formar hjärtat, lungorna, huden och ibland hela kroppen sin till ett enda ångande moln av gråt. Det är kvällar när de där människorna känner sig som rymdvarelser, liksom från en helt annan galax med regler och tyngdlagar fruktansvärt skilda från den lilla stenhårda planeten jorden.

Glasögonen som sitter uppspända mellan fönsterkarmarna ser hur trötta människor letar efter kartorna som de hoppas ska finnas under mattan, bakom tapeten, vissa gräver sig ner under huden till och med. Andra stoppar om barn, hoppas på stora lottovinsten eller att grannens hus ska brinna ner så att man äntligen slipper den djävla katten som går och pissar på ens egen farstubro.

Vi har en tendens att tvätta våra fönster om våren, som visste vi att det förbättrade deras insyn. Det är något med vårt undermedvetna, det liksom fläker ut allt vårt innersta inför de allseende ögonen alldeles bakom rullgardiner, jalusier och persienner.

Gila går omkring med glas omkring sig hela tiden. Hon är täckt av glas och naken under, för hon är en av få som vet att fönsterglasen ser rakt genom även rullgardiner av det tjockaste av material. Hon förstod det en natt när hon glömt att dra ner rullgardinen en natt. Mitt i natten vaknade hon av att det regnade. Från insidan av fönsterglaset rann det ett stilla regn, som smakade salt när hon provade tungspetsen mot glaset. Utanför var det uppehåll.

Och det stod en barnvagn på gräsmattan alldeles nedanför fönstret, hon kunde urskilja den i mörkret, och hon visste att den var tom. Det fanns inget barn i den och det var därför som fönstret grät. Hon visste att fönstret grät och hur hon visste det spelade ingen roll och efter den natten fanns det inte någon anledning att klä sig längre. Och hon började kalla sig Gila, svarade inte på hennes gamla tilltalsnamn Therese. För Therese hade lösts upp i glasfönstrets salta tårar den där natten, den där första natten av klarhet.

Hon utbildade sig till glasmästare, Gila. Och ville vara naken, men krängde ändå på sig glasmästaruniformen för annars fick hon inte vara med och sedan ägnade hon åtta timmar varje dag åt att se genom fönsterögonen. Och hon ville se det levande, det som dolde sig för henne och glaset var det enda som kunde ge henne tillfredsställelse.

Alltid med de där ögonen mellan henne och resten av världen, den där världen som bara existerade i fönsterglasens medvetande. Ibland kände hon försiktigt på fönsterögonen och undrade hur hon själv såg ut, om hon såg ut som någon som de slapp gråta för, eller om det bara var så att glasen höll tårarna inne trots att det enda de egentligen ville göra när de såg henne var att gråta. Men hon hade aldrig sett något fönster gråta efter den där första natten.

Hemma hos Agneta gråter fönstren hela tiden, det är bara det att Agneta väljer att bortse från det. Hon har ett hjärta som känns som en sten, det är precis som att det inte slår längre, hennes hjärta och när hon håller sin hand mot huden precis ovanför där hjärtat ligger så känner hon inget. Agneta behöver aldrig tvätta fönstren i vardagsrummet. De tvättar sig liksom av sig själva. Hon bjuder aldrig hem någon numera.

Annat var det förr. Mycket annat. Av mycket finns det numera väldigt lite kvar. Hon såg en död man stå och vinka till henne nere vid björken när hon såg ut genom fönstren i vardagsrummet en natt när hon inte kunde sova. Mellan björken och busskuren stod han och helt plötsligt föll det ett regn inne i lägenheten, ett alldeles eget regn, bara för Agneta. Det känns svalt när hon sätter sina handflator mot det stilla regnet som rinner längs fönstren i hennes vardagsrum.

Med lägenheterna alldeles under varandra finns det hyresgäster som inte kan låta bli att ligga i fejd med varandra. Över vad som helst pågår en ständig strid mellan Jerker och Katt-Stina. Katt-Stina äger fyra katter och Jerker påstår att han inte kan sova eftersom han blir störd av Stinas fyra fina katter. Fast fina är inte ett ord som Jerker skulle kalla hennes husdjur. As och klodjur är några av öknamnen han gett hennes Linus, Tussilago, Skruttis och Pelle. Meddelanden från Jerker kommer alltid med små lapar nedpetade i brevinkastet. Han vill stoppa eländet med katterna, har han meddelat hyresvärden.

Det var när Agnetha kom förbi Katt-Stina en tidig onsdagsmorgon för att be att få låna två ägg till frukosten som de hade börjat prata glas. De bodde vägg i vägg men Agnetha hade inte hört att den söta lilla kattungen Tussilago hade råkat fälla Stinas favoritvas till golvet. Det var ett tungt gammalt arvegods i glas, som egentligen inte borda stå framme, särskilt inte när man bor ihop med fyra katter. Men den hade fått stå, eftersom de tre äldre katterna respekterade vasens existensberättigande och var mycket noga med var de hade tassar och svans när de kom i närheten av den.

Men Tussilago var inte direkt medveten om att det fanns föremål i universum som var heliga. Förutom matskålen och några mjuka kuddar i soffan som var alldeles underbara att somna på. Med Tussilago i Stinas hem sedan tre veckor gick saker alltså i kras oftare än tidigare. Men kärleken är större, tänkte Stina varje gång hon slängde sönderbitna skor och hattar och plockade glas, som nu, när den aktade glasen blivit ny konst i form av en mosaik över korkmattan. De var så de kom att prata glas, Stina och Agnetha.

Agnetha hade ringt på dörren och Stina reste sig med en liten suck från splittret och öppnade dörren.

De hade pratat länge och Stina hade gjort äggröra med bacon åt dem båda i sitt kök. De hade haft samtal förut, grannarna, men inte med så här stora mått hade deras intressen varit gemensamma. Det handlade om glas. Agnetha berättade att det gick att se genom glas, att verkligen se något, äntligen. Och för första gången förstod Stina att hon måste flytta, för att hon hade inte allseende glas i sin lägenhet. Och skulle aldrig få det heller. Hon skulle ha bott i lägenheten under, berättade Agnetha, som visste att där nere, fanns det glas som kunde se. Men Stinas fönster var döda.

Stina berättade i sin tur om Jerker. Han som bodde i lägenheten med fönsterögonen. Agnetha visste på ett ungefär vem han var. Han var en sån som inte förstod vad världen visade honom genom fönsterögonen. Han fattade inte ett skvatt. Och det var därför som han klagade på Stinas katter, och på luddet i tvättmaskinerna nere i källaren och på tidningsbudet och trappstädningen och det lilla ekot luckorna i brevinkastet lämnade efter sig när brevbäraren varit där. Han hade inget annat att göra. Det var Agnetha som berättade hur hon skulle få Jerker att se.

En natt fick Jerker Katt-Stinas meddelande. Också det på en lapp. Pappret var mycket likt det Jerker själv använde för att kommunicera med grannen bakom taket. Han var tvungen att byta ut fönstret sedan han fått meddelandet. Han upptäckte det på morgonen den tjugotredje april, klockan var väl en så där fem i sex och frukosten stod på bordet. ”Eländet med Jerker borde stoppas” stod det på lappen.

Lappen satt fast på fönstret. Fast inte på insidan. Och inte på utsidan heller konstaterade han när han svärande öppnad fönstret och sträckt ut armen på utsidan av glaset för att plocka bort lappen som den förbannade Katt-Stina på något sätt satt fast på hans köksfönster. Galna människa, tänkte han. Man borde flytta, det borde man verkligen. Här kan ingen normal människa bo.

Men lappen var inte fästad på utsidan av glaset. Han kände flera gånger över ytan där pappret borde sitta, men han kände bara en glasartad yta, inte alls sträv, som ett papper vanligtvis har. Under tiden att hans hjärna började ta in att bilden av pappret han såg från inifrån lägenheten inte projicerades från ett verkligt papper placerat på utsidan av fönsterrutan kände hans fingrar panikartat längs kanterna på pappret, men ingenstans under hans fingertoppar gick känslan av glas över till känslan av papper.

”Pappret sitter inuti glaset”. Tanken for genom Jerkers huvud som ett virus. Han ville inte att den skulle slå rot och bilda kolonier i hans medvetna. Men så blev det. För pappret satt inuti fönsterglaset och Jerker fick ta och ringa glasmästaren, som kom två timmar senare. Glasmästaren, en ung tjej, som hette Gila, plockade ner köksfönstret och monterade in ett nytt glas på tjugo minuter.

- Vill du behålla det här? Frågade glasmästaren och pekade på fönsterrutan med papperslappen.
- Hur kom den dit? Svarade Jerker.
- Hur tror du att den kom dit, svarade glasmästaren.
- Det måste vara den där häxan som bor ovanför mig som gjort det, muttrade Jerker.
- Då tycker jag att du ska fråga henne hur hon gjorde det.

Glasmästaren gick och Jerker lyfte upp den gamla glasrutan och betraktade lappen som måste ha trollats dit av grannhäxan. Sedan höll han upp långfingret mot taket och gick för att ringa på hos Katt-Stina.
På väg upp kände han hur vatten började rinna från glaset. Regn, var det första han kom att tänka på när han kände den kroppstempererade vätskan som vätte hans hand. Han stannade mitt i trappan och såg på glasrutan. Den var genomvåt och verkade producera vatten av sig självt. För säkerhets skull kollade han upp i taket, om det mot förmodan skulle vara så att vattnet kom därifrån. Men taket var naturligtvis alldeles torrlagt. Återstod glaset i hans hand.

Han mindes inte hur han ringt upp glasmästaren igen. Men tio minuter senare var Gila tillbaka i hans lägenhet och i full färd med att sätta tillbaka det gamla glaset i fönstret igen. Med den skillnaden att han bett henne att sätta in det i sovrumsfönstret, som lyckligtvis hade samma dimensioner som köksfönstret.
Katt-Stina besvärades inte av Jerker mer. Ett halvår senare flyttade hon från lägenheten. Jerker sov bättre än han någonsin gjort och brydde sig inte det minsta om att fönstret i hans sovrum grät om nätterna. Det var som ett ljummet sommarregn, som de där regnen som föll när han var liten och smög ut på den stora gräsmattan och lät vattendropparna träffa hans hettande ansikte. Äntligen träffade de där dropparna honom igen. Det var på tiden.