Något avigt
upphängd, med
osminkat
ärliga silvertrådar.
En sval tår gav kindfrossa,  
brast
utmed nyslipade bordskanter,
vid en mörkgrå
siluettfigur.
Den enda
tömda
rörligheten, som verkligen vek sig.

Ordets ovilliga
flöden,
stod endast i tonform, likt
nattens sjunkande vårhymn
grep ett ljudlöst
stämband.
Allt det svala
svalnar långsamt, som en
korsfäst svärdfisk, viskande  
genom tunna väggar,
om den saknade strandens vilsna sköldpaddor,
vit kritsten, en klarblå vinterlagun.

De brända ljusåren,
den glödfria
längtan,
rädslans vid ett orörligt snäckskal,
få blodbriserade
ordval
i förblindad drömform,
världen mätte avstånd i ett bordsben,
med framdragna
dödsklor.
En äkta längtan,
var för dom
som verkligen deltog