det blev som skuggor av de möten med den bild som brusat upp sig under brottet, bland de brutna små benen, och den upphöjda siffran som slutligen blottat sin lösliga ordföljd. fem av fingrar blev till flera; fångna fågelfigurer i färgade mönster runt en svagt kvittrande timme, tonen, och alla dessa tickande stunder. tavlan torkades i blicken och gick vägen åt blodet med en liknande steglängd som den själv valt att flöda fram, bland forna frakturer; synligt och så fullkomligt stadigt utan mening som den halvfyllda sidan; sänket, som lyfts i en spegling då världar kolliderat och fått formen att formas till delar av det tillstånd den så vackert föll igenom.