blodet koagulerar och ordet med det. en liten fågel dansar runt där ute bland träden, mindre än jag minns den. kvällskvisten smakar torkad morgonfrukt och jag plastar nu min tunga, tallrik för tallrik. tala aldrig om trådar för någon. aldrig om trådar, för inget tecken sitter längre där det ska, borde eller vilket ord man nu väljer att sy in sig själv med. med endast två timmar kvar, två av något, mot något och förmodligen följer sedan något mera efter det. det brukar bli så mycket mer, om så mordiskt eller möjligen vågat. vem ser längre om det är samma gula nyans i den där fågeln? den som krympt så förfärligt. minnet knyter sig i tungan. ordet självdog och detta kan endast ses som ett surr från en något trasig köksfläkt.