oförsonligt

kall marmor

som stål               slät hård yta

din

förnekelse

och

jag har aldrig känt dig

och

aldrig mer vill jag känna dig

                                                        jag ser mig själv

vädjan

svarta böner

förnuftsresonemang om den utmätta tiden

alltets upplösning

vårt obarmhärtigt tickande

behov

av mänsklig värme

oförsonligt

förblir du sluten i perfektion och tystnad

ånga

som andedräkt        vit het

ställer frågor          

den

goda viljan

socialt patos

och människans öppnade händer

det måste finnas

                                                    blödande hjärtan

värmande centrum 

                                                    på liv och död  

där

vi ser

svar