Vi gick omkring, jag visste inte vart vi skulle. Jag tror inte att han visste det heller. Jag undrade om vi skulle kunna hitta hem igen, trots att skogen vi gick i var våran, min, jag hade växt upp i den här skogen. Lekar, utflykter. Jag visste vilket träd järnringen var runt, det var den där tallen som var över 16 meter. När jag var mindre undrade jag alltid hur ringen hamnat där. Min fröken hade förklarat att någon antagligen hade lagt järnringen runt tallen när den fortfarande var liten. Jag tror inte att jag förstod det just då, tallen hade ju alltid varit stor?

De höll på att riva våran skog, för att bygga hus. Sådana där Moderna Hus med stora fönster, sneda väggar och pyttesmå trädgårdar.

"Stackars barn" sa jag. "De får ingen plats att leka"
"Å andra sidan, så har de skogen som granne"
Jag tittade på honom.
"Hur länge då?"

Vi var på väg hem. Det var sent, tillräckligt sent för att alla gatlyktor skulle vara släckta. Grusstigen övergick i asfalt och det var inte långt kvar till mitt hus nu. Jag suckade för mig själv, han förstod inte. Han var bara kompis, han såg inte mig som jag såg honom. Han såg mig som sin barndomskompis, hon som klättrade högre i träden än de andra vågade. Någon att skrapa upp knäna tillsammans med.
Han var något annat för mig, eller, han var allt det där, och lite till. Han var han med de bruna ögonen. Han var han med de vackra händerna, han som planterade fjärilar i min mage.
"Varför suckar du?"
"Jag suckar väl inte."
"Det var definitivt en suck."
Och från ingenstans kände jag hans hand i min. Han hade smugit in den där, den passade.
"Jag undrar" sa han "Om vi har känt varandra så länge att vi kanske börjar växa ihop"
Uttrycket i hans ögon, jag hade aldrig sett det förut. Jag mumlade någonting till svar, han verkade inte märka,
"Du vet" fortsatte han "när man pusslar, och letar efter en särskild pusselbit och märker att den ligger precis framför sig?"
Jag drog efter andan, du var så nära nu.
"Jag tror att du är den pusselbiten för mig."