Det är när
du upplevt det svartaste svarta och sett hur också där finns en strimma av ljus.

Det är när
du lärt dig att varje liten verklighet, har en annan sanning när den vänds likt gammalt mynt.

Det är när
du tappert och ihärdigt kämpat med att ordna ett kaos i svart och vitt, för att förstå dess obegripliga natur, och slutligen kapitulerar av insikt att allt är sant men också falskt och inget är vare sig gott eller ont.

Det är när
du förstår att villkorslös tillit öppnar världar av djupaste kärlek, men också en avgrund av smärtsam förlust.

Det är när
insikten vaknar om att överdriven skuld hämmar själens växtkraft men att den i måttlig mängd, också är medmänsklighetens, empatins och omsorgens andra sida.

Det är när
hela ditt hjärta är öppet, som du för alltid vet att kärleken inte kan odlas eller läras, utan att den bara är. Att den finns i våra hjärtan som en skimrande pärla och att den endast kan stråla i rädslans frånvaro.

Det är när
du begriper att den största kärleken inte är den då du kontemplativt försjunker i dig själv, i passionerad längtan efter en sammansmältning med Gud, utan den som uppstår när du sprider till andra människor den kärlek som brinner inuti ditt bröst.

Det är när
du upplevt allt det här, med både hjärta och förnuft, som du vet att allting för alltid skall ordna sig till det allra bästa tänkbara.