Så tyst att man väntar på röster

Jag har aldrig rätt när jag pratar med dig. Inte ens värt samtalet.

Nervös för att tappa ditt intresse, du kanske riktar din blick mot min fiende. Min hemliga fiende. Min bästa vän, min fiende.

snälla, se mig, hör mig, jag säger vad som helst, vad du än vill höra. Jag kan ljuga för din skull, om du bara inte tappar intresse.

Jag vet inte varför jag försöker få dig, röster i mitt huvud kanske? Du och jag blir ju aldrig något vi, det visste jag från första början.

Kanske vill tänja på gränserna, se vad som händer om jag försöker.

Så tyst. Något måste ju hända. Är det dig jag lever för? Nja, misslyckade försök spelar ju ingen roll.