varför du tog steget att bara gå....
jag kan inte alls förstå..
Du kallade ju mig för din.....
men jag fick aldrig chansen att kalla dig för min...
Jag bad en bön om att tiden jag behövde skulle räcka till..
Vara hos dig är det enda jag vill...

Rädsla för allt jag känner för dig.
förvirring och ångest detta tände...
Så jag backade och vände...

Riktlinjer i det tysta är svåra att förstå så det blir rätt...
Ville gå framåt på ett lugnare sätt...
vile bygga starkare band...
men osäkerheten och blygheten tog överhand,
Rädslan likaså...
kanske det var det som fick dig gå...

känslorna du vann i min själ och i mitt hjärta finns fortfarande kvar.
mitt hjärta lider helvetets kval.....
för att jag inte fick chansen till att göra några val....
Tiden jag behövde den räckte inte till....
Så nu får jag gömma bilderna av dig i mitt innersta rum..
känner mig så sorgsen och känner mig bara dum...
Har tappat orden och står här helt stum.

Kärleken är ingen vattenkran som man kan stänga av och sätta på hur man vill....
ja ibland önskar jag att tiden bara kunde stå helt still...
Minnen bränner i mitt sinne....
saknaden och längtan döljs i mitt innre....
Nattens drömmar blir ej till verklighet....
vaknar varje morgon i min ensamhet....
Stannar här och stör inte....
vill ej heller vara till något besvär..
har aldrig tvingat mig på någon