Jag har spenderat dagar, nej veckor med att sortera tankar men det går inte. Jag har spenderat dagar och veckor med  att försöka komma på var jag kan skriva ner allt. Nu kom jag på det. Här.

Jag kan drukna i hans ögon fortfarande och ibland känns det som om han drunknar i mina. Men det är något annat där. Och så rädslan. Vågar jag säga det här, vågar jag fråga det där, vågar jag känna. VÅGAR JAG KÄNNA!?

"Ja, det vill jag med, alltså, jag är ju kär i dig, och då vill man ju veta saker om.."
"...du är kär i mig?"

Mitt hjärta går under och lyfts och går under och svävar. Från mörkaste djupen till över de rosa molnen, över sjunde himlen över allt och alla.

Nu är den stora frågan hur det blir när vi blandar in en tredje part, och börjar samtalet. samtalet med stort S. Tänk. Tänk om han kommer på att han inte älskar mig, eller kan komma att göra det igen? Tänk om jag säger något som gör att han blir rädd, eller tänk. Tänk om han säger något så jag ger upp, inte orkar kämpa.

Men jag orkar nog. Nu börjar jag orka mer. Kanske för de där orden, "jag saknar dig". JAG SAKNAR DIG SÅ JAG GÅR SÖNDER! Det är jag som får bo där jag inte vill bo, i något som var vårt och nu bara är....jag vet inte, inte mitt, inte någon annans. Det är jag som är ensam. Ensam. Men jag vill lära mig det också, lära mig ensamheten, och att leva med den, men inte här. Inte i den här lägenheten och inte i den här delen av stan, kanske inte i den här staden över huvud taget.

Just nu vill jag bara ligga bredvid honom. Eller i samma rum som honom. Och andas. Höra honom finnas till, och få finnas till i hans närvaro.

Jag går under, och jag återuppstår och jag går under och jag reser mig.

Tillslut ska vi älska varandra som ingen annan älskat någon.