Foto: Eva Langrath Besök i barndomsstad
Kaffet är klart när hon kommer, han söker trevande efter orden efter dagar i ensamhet han vill veta hur hon mår och hur det går för barnbarn och barnbarnsbarn
hon berättar och han kommer med kloka kommentarer, han känner in hennes sinnesstämning
de diskuterar politik och Amf pension hon tänker: kommer jag att vara lika klar i tanken när jag är 93
så tar hon lapphund på promenad i barndomsskogen, den skog där farligheter bedrevs utan vuxnas bevakande ögon
hon passerar det nya vindskyddet placerat vid kanten av stigen där de en gång lekte cirkusartister på cykel i stenig nedförsbacke
minns fötter på styret och händer rakt ut i luften vinden som rufsade håret och hur hon landar på huvudet och slår sig riktigt illa att hon trots det drar hem den trasiga röda cykeln som var hennes skatt
hon vandrar vidare på stigen och passerar skidbacken med guppet som gav upphov till magfjärilspirr att trotsa tänker: så liten hon var, skidbacken är nu bara en helt vanlig kulle
vandrar så in mellan träden ser råddjursgump skymta förbi stannar och blickar ut över husen och in mellan de grova tallarnas stammar
minns att just här fann hon friden gång på gång, när hon var liten och inte passade in, när drömmen fanns att hon var ett hittebarn som skulle återfinnas en gång och bli älskad precis som hon var
hon passade aldrig riktigt i mallen för hur barn skulle vara men lärde sig låtsas bra, för att slippa kylan i själen
tänker på återträffen med klassen när de var vuxna och dansen med honom som mobbade mest och orden han säger: det trodde jag väl aldrig att jag skulle få dansa med dig, det var alltid min dröm
och frågan hon ställer till honom: varför var du då så elak mot mig och svaret hon får: att den man tror man inte kan få den stöter man bort för att slippa bli besviken och hon som alltid trodde att det var hon som var fel och dum
på kvällen besöker hon huset vid vattnet vackert glänser snöisen utanför fönsterväggen
de pratar om livet och om sina barn om allt man skulle önska man kunde skydda dem från smärtsamt är det stundtals att se på när de gör sina val och får sina sår
men alla har sin väg att gå
kör tillbaka genom skogen under mörka stjärnhimlen
går till sängs i barndomsrummet det rum som hon gråtit sig till sömns i så många gånger i sorg över att vara fel
hon vilar nu i tilltro till livet i vetskap om att ingen är perfekt och att hon får vara just som hon är
fri från mallen och fri i tanken
hon ser att livet är en äventyrsvandring, att små mirakel finns överallt om hon vågar se och inte räds den smärta som går hand i hand med lyckan
hon besöker nästa dag en vacker handelsträdgård med sin far de gamle trädgårdsmästaren han vill handla orkidé och ber henne välja färg , han väljer frön persilja, mangold och isbergssallad som han skall så, han tror på ännu en vår den 94:e
de går till kaféet och väljer wienerbröd som de gjorde när hon var barn, där är fullt av folk vid borden en kvinna drar en ung man i rullstol till ett bord intill, han låter ganska högt och trummar med fingrar på sitt bord, kvinnan frågar vad han vill ha och tolkar så hans svar
den gamle mannen säger, det är gott att se att mänskor med handikapp inte längre göms undan som det gjordes förr att det kan få fika precis som vi
på vägen hem kör de till kyrkogården jag sitter kvar i bilen säger han när de kommer fram, gå du själv,
han vet den är svår, sorgen hon bär över att de två aldrig förstod varandra
hon stannar vid korset rör vid det stilla tar bort lyktan från graven, talar till sin mamma, berättar allt som hänt sen sist och vet att det fanns en kärlek som hade svårt att hitta väg , att hon nu lyssnar någonstans och följer hennes väg i livet
tillbaka i bilen säger han, så bra att du kunde ta loss lyktan nu far vi hem
© Eva Langrath 2009
Fri vers
av
Eva Langrath
Läst 1563 gånger och applåderad av 35 personer Publicerad 2009-05-03 14:44
|
Nästa text
Föregående Eva Langrath
Senast publicerade
Fullmånen Tröst Vinden rör sig Starka kvinnor Islossning Mars haiku Fjolårslöv Vår Haiku Se alla |