Alla dessa minnen av dig
som håller dig så nära
mitt bultande poethjärta
Hjärtat som brast
så många gånger
som födde gråten
du aldrig tilläts höra
sorgen du aldrig tilläts se
smärtan du aldrig tilläts känna
nattmaran du förvägrades inträde

Du såg mig aldrig när jag
vacklade och föll
när hjärtat gick sönder
som sprucket glas
när golvet under mig
gav vika som rinnande sand
när magin lämnade mig
utan att ta avsked
när tomheten begravde
det ljusa hjärtat i vintermörker

Nej du såg mig aldrig
jag ville skydda din sorg från min
lindra din ångest utan min
döva din gråt utan min
när fåglarna tystnade
när vita vingar slutade att
falla över mitt tysta hjärta
när orden dog
och poetinnan spred dess aska
över älven i månskenet

Då såg du mig aldrig