Det finns så mycket känslor, så mycket tankar djupt inom mig. Så mycket som väntar på att få komma ut...
" Istället för att öppna mig, våga utforska, så paketerar jag in allt och gömmer det allt djupare in i." Är det en rädsla för att visa mig sårbar? Men sårbarhet kan vara en styrka, du visar att du besitter en inre styrka, att du är mänsklig. Alla har den, mer eller mindre... många dolda bakom en falsk yta av tjurig stolthet. Att dölja att du faktiskt är sårbar, att du faktiskt kan påverkas av det yttre är för mig lika med att inneha en stolthet som hindrar dig från att nå ditt inre väsen. Men inte att fördöma stolthet, för den kan även vara positiv.

För att upptäcka vem jag är som människa, vart är min plats här i livet... måste man först och främst våga ta resan inom sig själv.
Vågar man inte se sig själv i spegeln med sanningens blick, vågar man heller ej att möta motgångar, man vågar inte att ta ett steg framåt och visa "Här är jag!" "Jag är jag, antingen gillar ni mig eller så gör ni det inte, men jag bryr mig inte. För jag vet vem jag är och jag är stolt över den jag är. Jag duger, precis lika mycket som någon annan:"

Resan inom sig själv är även den svåraste resan att ta... man kanske upptäcker saker man inte gillar, upptäcker sidor hos en själv som verkligen hatar. Hur hanterar man sånt???
Att resa inom sig själv är en lång och tuff resa, säger man annat så ljuger man. En resa inom sig själv är något som gynnar en mer än stjälper. Den stärker dig som människa.
Men hur vet man att en sån resa är aktuell?
Det är inget man kan förutspå, inget man förutse. Man måste följa den inre rösten.
För mig tog det tre riktiga kollapser innan jag såg det andra redan såg, jag måste få in i mig själv. Ta fram allt, hur smärtsamt det än är så måste jag göra denna resa. Så länge jag undvek den, skulle jag fortsätta på samma väg, jag skulle gå i samma onda cirkel tills jag försvunnit helt. Tills jag dödat allt som finns av mig, min själ hade förtvinat, ruttnat bort.
Jag har kommit långt på min färd, men har så otroligt långt kvar att gå. Optimisten finns dock där, den inre styrkan och självkänslan jag återvunnit, ger mig kraft, ger mig jävlar anamma nu ska jag kämpa för mitt jag.
Jag vet innerst inne att jag kan, jag kan göra precis som jag vill, så länge jag tror på mig själv!

Även om vemodet och ångesten knackar på min axel ibland....