Här sitter jag vid köksfönstret och tittar ut på den gråa trista vyn...
Regnet slår mot fönsterglaset,
med små kalla droppar som kyler mig ända in till märgen.
Vemodet, tungsinnet,
det smyger sig inpå mig och jag kan inte värja mig emot det.
Likt en klo av järn,
greppar det tag om mig,
hårt och brutalt.
Jag sluter mina ögon,
skakar på huvudet i ett desperat försök att glömma,
men det finns inget ställe att fly till,
minnena är bestående.
Dem är lika starka och på tvingande som regnet
som piskar fönstret med sina kalla droppar.
Rädslan paralyserar mig och hatet det brinner i mitt hjärta,
stora flammande lågor som slår ut i ett ilsket inferno.
Illamåendet sköljer över mig i vågor.
Jag är fängslad i mitt eget mörker,
jag är kedjad av min egen smärta.