Efter 16 år.

Vet jag vem du är, och änndå inte alls.

Du kommer hela tiden med nya hemligheter.

Är det, DET! som gör det hela så upprivande, upprorrisk, oförståligt?

Men när jag håller "käften", och inte bara pratar som jag vill,
då kan jag lyssna till dig.

Som jag tar för givet, efter så många år?

Men tänk;- om du lämnar mig här, med alla dina hemliga tankar, som jag känner, men alldrig förstår?

Då blir jag ensam. Med min tystnad, och din.

Vi har det så mysigt, därför vi kan hålla käften när det behövs, men det är en sann konst, tro mig.

Det tog mig och dig, så många år, att lära sig, att hålla käften ibland, när det behövs allra mest.

Då kan en liten kram, ett gulligt ord, en puss på håret, eller på magen, vara så mycket mera.

värd.

För tjat. är nog det värsta som finns. bland människor, som älskar.



varanndra.