Hon sitter på vänstra sidan i tågets färdriktning, närmast fönstret. Det mjuka håret, händerna. Hon är liten, säkert trettio centimeter kortare än jag. Hon sitter och läser en bok, men jag kan inte se vad den heter. Ibland ler hon, hela tiden ögonen i boken. Läpparna rör sig ständigt, formar ord - knappt och tyst - viskande, en melodi. Jag tittar och förstår att hon har en mp3, eller iPod kanske, vad vet jag? Och så undrar jag om hon verkligen kan sjunga med i alla låtarna och ändå förstå vad boken handlar om.

Folk som letar sittplatser stannar till, tvekar, blir nervösa, går vidare. Hon har ju mp3, tänker jag. Eller iPod. Jag har förstått, och det har inte dem. Folk tror kanske nåt annat. De tänker i diagnoser. Inte jag. Jag tror inte så. Inte än. Borde jag? Hur gammal är hon? Jag vet inte.

Jag hoppar av i Eslöv. Hon sitter kvar. Fan! Varför väljer man att bo i Eslöv? Jag ser på henne innan tåget börjar rulla. För första gången tittar hon upp ur sin bok, tittar ut genom fönstret, långt förbi mig. Hon ler. Stort. Och sjunger.

Jag hör ingenting genom glasrutan, men hon ger ju säkert inte ifrån sig mer ljud än innan. En person stannar till, ska sätta sig, hinner tänka lite längre och rör sig sedan bortåt. Jag skrattar högt. Gå då! Gå! Och personen går. Hon är själv igen. De mjuka händerna och det mjuka håret, läpparna som bara ler. Jag tror att jag älskar henne. Springer över vägen. När jag vänder mig om är tåget borta.