Måste skriva, måste få ur mig något, NÅGOT annat än ihopbitna käkar och spontana gapskratt åt vad som helst utom det.
Det med stort D, det som aldrig fick hända och som jag längtade så efter.
Det som förstörde mig och skapade mig som en ny individ på samma gång. Utbytt.
Det som inte rör mig i ryggen för det-var-lika-bra-och-det-var-ju-på-gång-så-länge-nu-och-faktiskt-var-vi-inte-bra-för-varandra-även-fast-vi-inbillade-oss-det-men-kärlek-ska-fan-inte-kännas-så-hopplöst-mörk
Men det rör mig i hela kroppen, det rör mig överallt och jag vill inte, kan inte och vill inte bli berörd nu.
Våldtagen av mig själv, ungefär.

Två veckor av mitt liv totalt i glömska,
förutom vissa minnesbilder som får mig att önska att alltihop vore glömt och helst borta tror jag, inte säker, nej, kanske bäst som det blev alltihop ändå. Men min kropp tar sig runt och agerar även när hjärnan är på flykt, för långt bort för att själv veta om att den gått någonstans alls.
Tydligen.
Skrattande ansikten jag sett någonstans, som i en film.
Att se sig själv göra något sånt i det tillståndet får vem som helst att aldrig vilja återvända till verkligheten.
Never ever ever ever och så vidare, om jag orkade.
Och vet ni vad? Att fly ur något som redan det är en flykt går inte vidare smidigt.
Smetigt. Kletigt. Jondnötssmör och nutella. Pipor och lågor, speglar och sugrör, flaskor och pffffff fräser ikton i colan. Spyor och blod. Skratt och tårar. Mer blod. Sex? Sex.
Konversationer långt för ärliga för normen i detta välmående samhälle. Konversationer som lämnat någon gråtande i förtvivlan och någon annan kyligt avståndstagande. Är det jag?

Allt tog slut och i samma ögonblick hade det aldrig ens funnits.
Förutom plötsligt slående ledtrådar som tipsar om det förflutna, om långdraget farväl som aldrig fick sitt sista ord, om ombytt verklighet och nytänd cigarett.
Stökig lägenhet och slö slösaktighet när jag närmar mig inseendet att allt är utbytt.
Bara sådär, över en natt eller två veckor jag ändå inte märkt av.
Bara swooosh och nystart i gamla slitna skor.
Jag sliter för övrigt ut skor snabbare än andra, hundra par i garderoben, inga som håller regnet ute.
Är det något fel på sättet jag går?
Samma sätt som jag bara gick ifrån allt vi satsat och skapat och levt i mer än två år.
Med en klackspark hämtar jag påsar fulla av minnen från lägenhet full av JagOchHan som aldrig riktigt gick ihop.
Men gud så vi försökte! Eller?
Ändlöst mycket slösad effort, lättsamt går jag till andra änden av busslinjen och bosätter mig i det förflutna, reinvented.
Den forna glansen av tonåren i mer realistiskt ljus nu.
Mer synliga ärr, mer mögel i disken, mer skulder på banken och mer tragikomiskt krystat och cyniskt livsutmanande, trotsigt rebelliskt lillgammalt filosoferande.
Mer öppet trasigt med en nypa salt.

Skrattar åt den paranoida tjejen som liknar något jag skulle kunna vara. Skrattar åt galenskapen och ångesten, tabletterna och stygnen, skrattar i ansiktet på den jag en gång älskade, skrattar så mycket att jag går sönder. För jag är inte ny.
Jag kommer inte längre i en försluten låda med bruksanvisningar.
Jag kommer osmidigt inklampande med ångesten som ett svart moln över huvudet.
Med armar dolda under blickfångande färgstarka armvärmare.
FÖR JAG VILL SYNAS även fast det skrämmer mig.
Jag vill visa världen vad den gjort med mig och hur den har förstört mig men inte än, för det får inte ta slut nu.
Nu behöver jag alla medel som finns tillgängliga för att upprätthålla nonchalansen.
Utan krav och utan självbevarelsedrift vill jag driva destruktiviteten till klimax.
Att man kan vilja det, behöva det så mycket att man inte kan leva annars.
Paradoxalt.
Men sanningen är att det finns inget mer underbart än att känna livet glida ur händerna, och sedan fånga det i sista sekunden.