Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag satte mig ner och bara skrev, samma kväll som någon som betydde väldigt mycket lämnade mig. Jag har inte ändrat något, även om jag nu kan se saker som kan förbättras, och ord som kan bytas ut. Den får vara som den var när jag skrev den. På så sätt


Ett förlåt räcker inte

Jag har sett det förut

Hur ilskan i dina blå-gröna ögon förvandlas till förtvivlan
(Du får ett speciellt veck i pannan när du gör sådär)
Men du har aldrig använt de orden förut


Du säger att du känner dig maktlös
trots att du har hela mitt liv vilandes i dina händer.


Dina kindben syns tydligt när du spänner munnen sådär
din mun smalnar av
drar ihop sig till ett sträck

och för ett ögonblick undrar jag om du glömt bort hur man ler?



Och hur kan du
efter att ha förklarat att du inte längre står ut
att du inte längre vill ha mig
förvänta dig kloka ord, en förklaring på varför saker blev som det blev
Hur kan du förvänta dig en förlåtelse
när du säger att det inte längre spelar någon roll


Jag kan ge dig en förtvivlad röst, förgäves skrikande
ett par tårfyllda ögon, förgäves frågades om förlåtelse
ett par darrande läppar, förgäves suktandes
efter en sista kyss

En ursäkt
men inte en förklaring

Men jag väljer att svälja det skrik som inifrån river upp min hals
blinka bort de tårar som samlas under mina ögonlock
bita ihop de darrande läppar som jag inte betraktat som mina egna
sen du kom in i mitt liv


För det är för sent, det är på riktigt nu
Det är inte bara tomma hot längre

Jag ser det på dig
För dina läppar kan ljuga
men inte dina ögon




Fri vers av dagbokspoesi
Läst 851 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2009-05-08 14:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

dagbokspoesi
dagbokspoesi