Min avund har alltid stått till konstnärer, författare och musiker. Gärna de deprimerade och nedstämda, melankoliska, som slutar sina dagar med för mycket knark och en pistol. Jag har kommit fram till att det beror på att de kan uttrycka sig, för sig själva och för sin samvärld. Själv är jag en artonårig framtida volvobarnvillaochhundsvensson med högsta betyg i matematik som inte förstår varför jag gråter. Jag kan inte berätta om mina upplevelser från kriget, om livet på gatan eller om samhällets diskriminering. Jag har inga sådana upplevelser. Jag har egentligen ingenting att klaga på, inga stora problem att lösa, inga begär att tillfredsställa. Varför tänker jag då över huvud taget? Vad kan jag finna att lätta från mitt hjärta? Tomhet? Behöver jag något att tillfredsställa?