Ensamhetens plåga
går ihop med brustna hjärtan.
Kärleken slog ner som en blixt
från en klar himmel.
Vi lovade varandra
evig, kärlek, evig trohet.
en gång
i den stora ekens skugga.
Vi vandrade sedan vägen fram
tillsammans i vått och torrt.
Men lika snabbt kom något emellan
som ingen av oss trott på.
Vi gick trolovade
in under kyrkans trygga valv
och växlade vår ringar.
Trodde att det skulle vara
för evigt.
Så kom det,
som ingen av oss tänkt på.
Sjukdom och lidande
plågor bortom rim och reson.
Så en dag kom hemresan
för dig som jag hållit
så kär.
Mitt hjärta brast
när jag ensam stod kvar
där på sjukhustrappan.
Min tröst var när jag mot himlen
höjde min blick
och förstod att du var hemma nu
där inga plågor finns.