När tjuren hade honom inträngd i ena hörnet av manegen satte den fart, rusade i ett furiöst tempo mot det röda skynket. Sekunderna innan publiken väntade sig ett blodbad, när hornen bara var meter ifrån att våldsamt kasta upp hans klena kropp i en båge genom luften, då tryckte han nonchalant på en knapp på fjärrkontrollen han hade i sin högra hand. Istället bromsade tjuren in och lullade märkligt iväg åt ett annat håll. Som om den glömt bort vad den sysslade på med.

Forskaren och matadorimitatören Jose Delgado laborerade på detta sätt med tjuren som försöksdjur. Genom implantat i hjärnan kunde han via elektriska signaler framkalla vissa beteenden hos olika djur. Han kunde få tjurar att avbryta attacker, apor att gäspa och katter att klösa vilt kring sig i aggressiva utfall.

Delgado var helt övertygad om att elektrisk stimulering var nyckeln till förståelsen av det sociala beteendets biologiska grund. Målet var att ta reda på hur människans hjärna fungerar och göra henne lyckligare och mindre destruktiv.

Men med försöken på människan kom han inte så långt han ville. Vilket kanske var bra.

Ungefär som tjuren manövrerades brukar jag tänka att jag själv är huvudperson i ett experiment. I försöket är jag den vilseledda varelsen. Den oförstående tjuren med ett implantat som begränsade mina tankar och handlingar på sätt jag inte hade en aning om.

Men en vacker dag skulle forskningsledaren få nog. Kulisserna skulle falla och män i vita rockar skulle stega mot mig med allvarliga blickar. De skulle säga något i stil med:

- Magnus, du har varit försökskanin i ett livslångt experiment. Vi har genom ett chip bakom ditt öra styrt dina tankar och med flit gjort det besvärligt för dig, men nu har vi samlat den fakta vi behöver. Vi är klara med dig.

Sen skulle de plocka ur chipet och tacka mig för samarbetet och säga att de var nöjda med min insats och att jag var fri att göra vad jag vill.

- Tänk inte något mer på det, lev ditt liv istället, skulle en man med smala glasögonbågar kläcka ur sig innan han vände ryggen till och försvann bakom ett rött draperi bara för lämna mig där.

Jag skulle stå kvar, stå där utan en aning om någonting, med innanmätet vänt ut och in. Osäker om mina tankar verkligen var mina, men ändå på något sätt känna en lättnad.

Sen skulle jag ta mig samman, tänka min första egna tanke. För att sen, men bara kanske, titta snett upp mot himlen, lite filmiskt sådär och le ett gåtfullt leende.