Det var torsdag, och som vanligt möttes vi upp i stan för en fika. Du hade inte så mycket nytt att berätta.
- Ibland är det som att veckan bara går utan att någonting händer, sa du. Fast det är konstigt, för det händer saker hela tiden. Det kanske är så att man helt enkelt inte lägger märke till det vissa veckor.

Vi beställde in capuccino och crème brûlé. Vi sa inte så mycket mer utan vi satt och njöt av att umgås utan att behöva prata. Det började regna också - så fikan blev extra lyckad. Vi firade med att dela på en smoothie - med blåbär.

På vägen till spårvagnen kom tomheten inom mig tillbaka. Den kryper fram när jag minst anar det. Jag försökte förklara för dig, men det behövdes inte utan du gav mig en kram och log sådär som bara du kan göra.
- När du som minst anar det är den borta igen, sa du och klev på vagnen.