precis bredvid toastolen stod
en halvdrucken flaska
coca-cola light
det är tragiskt och komiskt
på samma gång
vi dricker sen pissar vi
ibland går det kusligt snabbt
på samma sätt
lever vi våra liv
vi lever
sen dör vi
aldrig längre än ett ögonkast
ifrån platsen där vi en gång
vaknade till liv
vi lär oss leva genom
att dö
som vi lärde oss dricka
och pissa
ungefär på samma gång
vi lär oss att älska
bara för att släppa loss
hatet inom oss
och aldrig är det tvärtom

vi lär oss stå
bara för att falla ner
vi lär oss gå
bara för att blåsas omkull
vi springer snabbast
för att hinna först
men vad spelar det för roll
när vi inte kan urskilja drömmarna
från verklighet
och platsen dit vi riktar våra steg
emot
är diffus
höljd i dimmorna
skymd bland fantasierna
och dold bakom alla dom
som vet
aldrig heller
aldrig
längre än ett ögonkast
från där vi föddes
aldrig längre
än ett ögonkast
från platsen där
vi dör

och så stannar vi
och pustar ut
helt medvetna
över det tragiska och det komiska
på samma gång
att vi har sprungit så snabbt
hela tiden
bara för att komma tillbaka
till platsen
dit vi lärde oss stå
lärde oss gå
och allt vi har gjort
är en cirkel
som inte är större än
avståndet från
toalettstolen
till den halvdruckna flaskan
coca-cola light