närmar mig och passerar
alla tidigare gränser;
markörer för det som är
du och jag

aldrig tidigare har strömmen fått föra oss fritt;

så vildsint vi kastas mot de klippor intill land
du vet, precis som jag,
att vi aldrig varit så nära det själsliga
som nu

tankar och åtro
går genom dina fingrar
och blir till beröring på min hud;
länge har den talat ett språk i förtröstan

det är så länge jag hållit mig flytande
nu har du kapat mitt skepp
och lurat mig ut på farligt vatten

min kind emot din;
håller dig hårt,
alla nätter, genom
alla stormar och över oceaner tar jag dig
för att aldrig mer behöva se
en sol störta och dö i horisonten

aldrig tidigare har strömmen fått föra oss fritt