Jag kan inte kasta bort känslan av hat. Den har grävt sig djupare in i mig och bosatt sig i närhet av mitt hjärta.
Jag kan inte sluta skrika åt allt och alla. Skriket har redan från början tagit sig ut ur mitt inre och lämnat kvar en viss smärta.
Jag kan inte förmå mig själv att sluta med det som en gång börjat. Kan inte sluta vara någon jag inte är.
Jag kan inte längre förstå varför alla har dragit sig undan. De gör min ilska enormt mycket värre, genom att inte vara här.
Jag har redan nu insett hur patetiskt mitt liv kommer att sluta.
Jag har redan nu insett att hur tappert jag än försökt kommer hela min värld att luta.
Åt det håll dit ingen annans gör, åt det håll dit ingen vill, åt det håll de kallar helvetet, åt det håll som är lika med smärta.
Det finns inget jag kan göra, för allt jag känner är den känslan av hat, den som grävt sig djupare in i mig och bosatt sig i närheten av mitt hjärta.