Var det dom blå nätterna som satte skräck under månens sken
eller vad var det som hände/
I min natt sökte jag i de djupaste öknarna av sand
och vart jag än såg, lyckades den speciella auran komma fram/
Den där som jag så länge velat se/

De små sandkornen vittnade om äkthet i sin
slöja av ödmjukhet
Fann en skatt och under alla bråten av
misströstan finns gudinnan kvar
Ridandes barbacka genom min värld och omkullkastar
varenda liten detalj från Haga till Söder/
Om jag ändå bara fick, om jag ändå bara kunde, om jag ändå hade mod, skulle jag riva ner dessa murar av förutfattade meningar/

Inatt såg jag en ängel farandes i det astrala
det gick inte att ta miste på vad denna skönhet gjort med mitt hjärta/
Min mark är inte den samma/
Detta sagoväsen som blev min bödel/
Hängandes i detta torra land lät jag maskar och
kråkor komma och äta kadavret av detta kött/
I samma stund som bit efter bit slets bort, dog delar av förnuft och känsla/
Gamar och andra rovdjur smyger kring kroppen i väntan på att få äta av stoftet.

En ängel kommer och sätter sig ned vid mina bara fötter/
Hon smeker mina fötter med sina tårar/
Jag blir fullständigt mållös
Tårar av ödmjukaste slag, tårar från en svunnen tid,
ett anlete från fjärran/
Halvrutten och nästan död, förmår mig ned på marken/
Stora delar av kroppen är ett öppet sår och huvudet hänger på sniskan/

Alla vackra saker som hon säger är som honung, vet bara inte/
Kan kroppen läka alla dessa öppna sår
Jag kan se dig i slöja, jag se dig tagen ur tusen och en natt.
Mystiken finns där, men.../