Solrosens sånger når oss, i varje stund
när vi står där på fälten, i den mörka natten.
Månen brast itu inför denna kind.
Hon förmådde ej att se honom.
Hon fann sådan lycka, månen, som är blott en ödmjuk tiggare.
Skåda i våra hjärtan, evigt, månen som brister itu.
Solrosens sånger når ända upp till himmelen.
Varför skulle en sådan syn gå ditt öga förbi?

Vaknar plötsligt upp, en kall natt.
Jag är i helvetet, om jag tar en av dina lockar i min hand.
Jag föraktar dem som passerat in över paradisets rand.
Vart är min solros?
Det är som jag burits till mitt eget Edens stora slätt,
Men att mitt hjärta ej får plats i detta Edens vida land.

I detta landskap, kring mina fötter ligger rosor.
Rosen sliter itu sin röda mantel och jag känner till dess syfte.
Vart är min solros med dess ljuvaste sånger?
Pilträdet fäller sina grenar och ställer sig i ledet för att
gottgöra de böner som försummats.

Liljan med sitt svärd och jasminens sköld
gör sig redo för det heliga kriget.
Den stackars mannen, ack så han lider!
Han suckar över solrosens dans.
Se, rosen som dansar bredvid solrosen där borta.
Var och en fältets trolovade säger;
”det är mig rosen uppvaktar”
Men näktergalen upplyser mig ”det är mig rosen tjusar.”
Bokträdet lyfter sina händer i jämmer och klagan.

Skall jag berätta dig en hemlighet?
Vem lägger bonaden över knopparnas krona?
Vem viker violen dubbel?
Även om hösten var barmhärtig och hjärtlös,
Beskåda den trohet våren och sommaren frambär.
Vad än hösten och vintern skövlar
Kommer våren och ger åter
Jag nämner solros och rosen, näktergalen
Och trädgårdens skönheter
Blott som en förevändning, men varför det?
Jo, av kärlekens avensjuka
Utmålar jag Guds förbarmande nåd
Hela världen och Skånes stolthet har åter visat sin ynnest.../